Lördagen under den tjugonionde veckan under året

Det börjar ofta med en bild av en trädgård, en plats där rötter får fäste och där livet långsamt sträcker sig mot ljuset. Tänk er en trädgård där ett ungt träd står planterat. Det är inte ännu ett träd som bär tung frukt, det är fortfarande ungt, kanske lite skört i stormarna, men det står där med en inre strävan att växa, att sträcka ut sina grenar, att finnas till. Benjamin Vo var som ett sådant träd i sin familjs trädgård. Han var en pojke vars nyfikenhet inte bara var intellektuell – även om hans briljans inom matematik och teknik var häpnadsväckande – utan en nyfikenhet på själva livet, på hur saker hänger ihop, på hur man kan bygga något som lyfter. Ni som kände honom vet hur han kunde tala om sin dröm om ’con chim airlines’ med en glimt i ögat och ett skratt som smittade av sig. Det var en dröm om att flyga, en dröm om att nå högre, en dröm som bar med sig en renhet och en oskyldig glädje som bara ett barn eller en ung människa kan bära. Benjamin var inte bara en pojke som lärde sig koda eller som älskade flygplan; han var en pojke som lärde oss vad det innebär att vara rotad i kärleken, även när marken under oss skälver.

I dagens evangelium möter vi en liknelse som kan kännas sträng vid en första anblick. En ägare kommer till sitt fikonträd och finner ingen frukt. Han vill hugga ner det. Varför ska det utarma jorden? Men så träder trädgårdsmästaren fram. Han ber om en frist. Han vill gräva runt det, gödsla det, ge det en chans till. Det är en bild av Guds oändliga tålamod med oss. Vi lever ofta i en värld där vi kräver resultat, där vi mäter framgång i prestationer, i betyg, i karriär, i hur snabbt vi kan lösa en ekvation. Men Gud mäter inte så. Gud mäter i tålamod. Gud mäter i den tid han ger oss att växa, att vara, att bara finnas till i hans närhet. Benjamin levde femton år. För oss är det alldeles för kort tid. Vi vill ha mer frukt, vi vill se mer av hans briljanta leende, vi vill se honom förverkliga sina drömmar. Men i Guds ögon är ett liv inte en produktionslinje. Ett liv är en gåva som har uppfyllt sitt syfte i det ögonblick den har älskat och blivit älskad. Benjamin älskade. Han älskade sin pappa, sin mamma, sin lillebror Ryan. Han älskade livet. Och den kärleken är en frukt som aldrig vissnar.

Vi talar ofta om att vi vill förstå varför vissa träd får växa sig gamla och andra verkar ryckas upp i förtid. Vi letar efter orsaker. Vi försöker tyda tecken. I dagens evangelium avvisar Jesus tanken att lidande är ett straff. När han får höra om dem som drabbats av olyckor, frågar han: ’Tror ni att de var större syndare än alla andra?’ Svaret är ett tydligt nej. Lidande är inte ett betyg på vårt moraliska tillstånd. Det är inte ett kvitto på att vi gjort något fel. Och här, kära Alan och Thao, måste jag få stanna upp och tala till er, rakt in i den smärta som ni bär varje dag sedan den 13 juni. Jag vet att tystnaden i ert hem ibland ekar av frågor som ni inte kan besvara. Jag vet att det finns stunder då ni undrar om ni missade något, om ni kunde ha gjort mer, om ni borde ha sett något tidigare. Låt mig få säga er detta, så mjukt och så fast det bara går: Ni har inte misslyckats. Gud anklagar er inte. Sjukdomen som Benjamin drabbades av är aldrig ett straff, och den springer aldrig ur någon mänsklig försummelse. Ni var hans trygga hamn. Ni gav honom allt. Ni älskade honom med en kärlek som var hans största trygghet. Det finns inget att förebrå sig själv för. Ni har inte missat något. Ni har gett honom ett liv fyllt av resor, av skratt, av en djup och vacker samhörighet. Gud ser den kärleken. Han ser er trofasthet. Ni är inte skyldiga till något annat än att ni har älskat en fantastisk pojke med hela ert hjärta.

Paulus skriver i dagens första läsning till efesierna om att vi ska växa i varje avseende in i Kristus, som är huvudet. Han talar om att vi är sammanfogade och hållna samman genom varje stödjande ligament. Det är en vacker bild av familjen, av den kropp vi utgör tillsammans. Benjamin var en del av den kroppen. Han var en del av er, och han är det fortfarande. När ni känner er som om ni inte orkar, som om marken under er är för hård, kom då ihåg att ni inte bär bördan ensamma. Ni är sammanfogade med Kristus, och ni är sammanfogade med varandra. Ryan, min lille vän, din bror Ben finns med dig. Han hejar på dig i varje steg du tar. När du bygger, när du leker, när du växer – han är där. Ni delar ett band som döden inte har makt över. Han är din bror, och han ser hur du bär hans minne vidare. Var inte rädd för att vara ledsen, men var inte rädd för att leva. Han ville att du skulle leva, att du skulle vara lycklig, att du skulle fortsätta upptäcka världen.

Benjamin var en pojke som förstod att kärlek handlar om att ge. Minns ni hur han, bara femton år gammal, ville ge bort hela sin spargris för att hjälpa sin morbror William? Han krossade den inte, han gjorde ingen affär av det; det var själva erbjudandet, den rena, oegennyttiga impulsen hos en pojke som ville lägga allt han hade i andras händer för att lindra en smärta. Det är precis det hjärtat som speglar Guds eget väsen. Det är en frukt som mognar i evigheten. Att ge bort sin spargris är att förstå att det vi äger inte är vårt, utan gåvor som vi fått för att kunna hjälpa varandra. Det är en läxa som vi alla behöver lära oss. Benjamin lärde oss den utan ord, bara genom att vara den han var.

Vi lever i en tid då vi ofta känner oss som om vi kastas hit och dit av vågorna, precis som Paulus varnar för. Vi hör röster som säger att vi måste vara starka, att vi måste gå vidare, att vi måste ’få ordning på livet’. Men evangeliet inbjuder oss till något annat: till att vila i trädgårdsmästarens omsorg. Han gräver runt oss. Han gödslar oss. Han ger oss tid. Kanske är det just det ni behöver nu: tillåtelse att bara vara. Tillåtelse att inte vara starka. Tillåtelse att gråta, att minnas, att sitta stilla. Gud har inte bråttom med er. Han har all tid i världen att hela era hjärtan. Han vet att ni har förlorat en del av er själva, och han vill vara den som håller ihop er när ni känner er splittrade.

Benjamin är nu vid ’Banquet of Heaven’. Han är där han kan se allt, där han kan förstå allt, där han inte längre behöver kämpa mot något. Han är hos Gud, och han är hos er. Han är inte borta; han har bara gått före. Och när ni känner er som mest ensamma, stanna då upp. Tänk på honom. Tänk på hans leende, tänk på hans nyfikenhet, tänk på hur han ville bygga ’con chim airlines’. Låt det leendet bli en påminnelse om att kärleken aldrig dör. Den förändras, den fördjupas, men den består.

Låt oss idag bära med oss en enkel sak. Det är inte vår uppgift att förstå allt. Det är vår uppgift att älska. Älska varandra, älska Ryan, älska varandra som föräldrar. Älska Benjamin genom att leva det liv han inte fick leva klart. Varje gång ni ser ett flygplan på himlen, varje gång ni ser en fågel som lyfter, stanna upp i tre sekunder. Viska ett tack. Tack för att han var. Tack för att han gav oss så mycket. Tack för att han nu vilar i Guds hand, där ingen smärta kan nå honom. Sjukdomen fick inte sista ordet. Kärleken fick det. Och den kärleken bär er nu, hela vägen hem, tills den dag då ni möts igen i ett ljus som aldrig slocknar. Amen.