Tisdagen i den trettioförsta veckan under the år

Det börjar ofta med någonting alldeles tyst, någonting som man lätt går förbi om man har bråttom. Tänk er en kaffekopp på ett bord, en hand som stannar till vid ett handtag, eller den där lilla glasbägaren med en sked som står redo i solen. För Benjamin Vo handlade sommaren en eftermiddag om att få svalka sig vid kanten av en klar pool, med simglasögonen uppskjutna i pannan och ett lugnt, sött leende mot solen. Det är en sådan där stilla ögonblicksbild som inte görs till en stor sak, men som bär på hela livets enkla skönhet. Ni som kände honom minns den värmen, den där stunden av paus mitt i leken, och hur han kunde möta världen med en blick som både var vaken och fullkomligt närvarande.

I dagens första läsning hör vi aposteln Paulus skriva till filipperna om Kristus, som fastän han ägde Guds gestalt inte såg till sin jämlikhet med Gud utan tömde sig själv och tog en tjänares skepnad. Det är ord som skär djupt i vår mänskliga tillvaro. Vi är vana vid att hålla fast, vid att samla, vid att försvara vårt revir och våra rättigheter. Men här möter vi en annan rörelse: att tömma sig, att ge, att lägga allt i någon annans händer utan att kräva ett kvitto tillbaka. Det är den väg som Kristus gick hela vägen till korset, och det är den väg som binder samman hans liv med varje människa som har fått älska djupt och förlora tidigt.

Tänk på det där hjärtat som Benjamin bar på, ett hjärta som visste vad det innebar att vilja ge utan att tveka. Minns hur han, bara femton år gammal, helt oprovocerat berättade för er att han ville ge bort hela sin sparade spargris för att hjälpa sin morbror William som led efter sina stroke-anfall. Han krossade den inte, han gjorde ingen affär av det; det var själva erbjudandet, den rena, oegennyttiga impulsen hos en pojke som ville lägga allt han hade i andras händer för att lindra en smärta. Han behövde inte behålla sitt för sig själv. Han förstod, på det där enkla och självklara sätt som barn och unga med stora själar gör, att det vi äger först får sitt värde när vi låter det tjäna kärleken. Det är en spegel av just den självutgivelse som Paulus talar om.

Men innan vi dröjer oss kvar vid ljuset måste vi våga stanna upp vid mörkret, där det gör som mest ont. För er, Alan och Thao, har det gått ungefär fyra månader sedan den trettonde juni, då Benjamin gick hem till Gud. Jag vet att tystnaden i ert hus har en egen tyngd. Jag vet hur det är när ett minne slår till mitt på dagen, när en bilresa eller en plats på en flygplats ekar av hans röst, av hans glädje, av det där sättet han såg på tillvaron med sin klara blick. Sorg är inte en rak linje som svalnar; den är en våg som kan komma när man tror att man står stadigt. Det gör ont i en mor och en far som har burit sitt barn genom det svåraste som finns.

Ibland, i den tystnad som lägger sig när kvällen blir sen, smyger sig en annan skugga på. En tanke som gnager utan att någon annan hör det: Kunde vi ha gjort något annorlunda? Missade vi något tecken? Kunde vi ha räddat honom? Låt mig få säga er detta, så mjukt och så absolut fast det bara går: Ni har inte misslyckats med någonting. Gud anklagar er inte. Den sjukdom som Benjamin drabbades av var aldrig ett straff, och den kom aldrig ur någon mänsklig försummelse eller från någonting som ni gjorde eller glömde göra. Ni var hans trygga hamn, hans hem, hans familj. Ni älskade honom med en kärlek som höll om honom genom varje sekund. Det finns inget att förebrå sig själv för, ingen skuld att bära på sina axlar. Sjukdomen stod helt bortom all mänsklig kontroll, och ingen vaksamhet i världen kunde ha stoppat den. Låt den tunga stenen falla från era axlar i dag. Gud ser er gränslösa kärlek, och den är helig i hans ögon.

Och det är här som evangeliet bryter in, alldeles i hjärtat av vår mänskliga otillräcklighet. Jesus berättar liknelsen om den stora middagen, om inbjudan som går ut till dem som sitter i skymundan, till de fattiga, de handikappade, dem som vandrar längs vägarna och i gränderna. Värden i liknelsen ger inte upp när de som först bjöds in tackar nej. Han sänder sina tjänare ut igen: 'Gå ut till vägarna och stängslen och nödga dem att komma in, så att mitt hus blir fullt.'

Lyssna på de orden. Guds hus är inte tomt. Det finns plats. Och Benjamin är där, inte som en gäst som kom för sent, utan vid det bord som är dukat i evigheten. Han som älskade att upptäcka världen, att följa flygplanens linjer över skyn, att drömma om stora äventyr och samtidigt glädjas åt en enkel stund vid en pool, har nu nått fram till det som alla våra resor bara är en svag skugga av. Han är i Guds närhet, befriad från allt som brände och gjorde ont.

Ryan, min lille vän, din bror Ben finns kvar vid din sida. Han hejar på dig i allt det du gör i skolan, på planen, när du bygger upp dina egna dagar och drömmar. Ni delar ett syskonband som graven inte rår på. Var inte rädd för att sakna honom, men var inte heller rädd för att leva fullt ut. Han ville dig så väl, och han ser på dig med ett leende som bär samma värme som det han alltid hade med sig.

Och till er alla som lyssnar i dag, ni som känner igen tyngden av en förlust, ni vars skor står kvar i hallen och väntar på någon som inte kommer tillbaka: Gud glömmer er inte. Han vet vad det vill säga att älska och att förlora. Han håller om er i mörkret, och hans nåd bär er när era egna krafter tryter.

När ni går ut genom dörren i dag, ta då med er en enda liten sak. Det är inte vår uppgift att bära hela världens tyngd på egen hand. Det räcker med att älska den som står nära, att hålla om varandra när vinden friskar i, och att då och då stanna upp. Nästa gång ni ser en fågel lyfta mot skyn, eller hör ett flygplan dra en stilla linje genom molnen, stanna upp i tre sekunder. Viska ett tack. Tack för att han fanns. Tack för att kärleken aldrig tar slut. Gud håller om er, nu och i alla evighet. Amen.