Minnesdag av den helige Hieronymus, präst och kyrkolärare

Det finns en särskild sorts tystnad som infinner sig när man betraktar en stjärnklar himmel. Det är inte en tom tystnad, utan en som känns fylld av närvaro, som om rymden själv andas. I dagens läsning från Jobs bok får vi höra hur Job brottas med Guds storhet: 'Han made the Bear and Orion, the Pleiades and the constellations of the south; He does great things past finding out, marvelous things beyond reckoning.' Det är en svindlande tanke – att den Gud som har ritat upp stjärnbilderna, som har gett Orion dess plats och som styr över havets vågor, också är den Gud som känner oss vid namn. Men för den som bär på sorg, kan den tanken kännas avlägsen. Man vill fråga: Om du är så mäktig, varför är då min värld så tyst? Varför är stolen tom? Varför är himlen så hög och avgrunden så djup?

Benjamin Vo var en pojke som alltid tycktes ha blicken fäst vid horisonten. Han var en pojke av extraordinär briljans, en ung man som kunde navigera i molninfrastrukturer och komplexa logiska system med samma lätthet som andra läser en saga. Men det som definierade Ben var inte bara hans intellekt; det var hans förmåga att se det stora i det lilla. Minns ni hur han älskade flygplan? Hur han och hans pappa Alan stod vid terminalerna, blicken fäst vid de där metallfåglarna som lyfte mot skyn? För Ben var varje flygplan en symbol för möjligheten, för drömmen om att nå längre, att se mer. Han drömde om sitt eget 'con chim airlines', och när han talade om det, var det som om han redan såg himlen öppen. Han var en pojke som förstod att livet är en resa, och att även om resan här på jorden fick ett slut så abrupt och smärtsamt för oss, så fortsätter hans resa i det ljus där änglarna ständigt stiger upp och ner.

Jag vet att tystnaden i ert hem, Thao och Alan, ibland känns som en obärbar tyngd. Det har gått tre månader sedan Benjamin gick hem till Gud. Jag vet att sorgen ibland ambuscherar er när ni minst anar det – i en doft, i en blick, i det där tomrummet vid bordet där Benjamin brukade sitta. Jag vet att ni bär på frågor som aldrig tar slut, frågor om vad som kunde ha varit och varför han togs ifrån er så tidigt. Men låt mig säga er detta, så tydligt jag kan: Gud anklagar er inte. Ni har inte misslyckats. Ni var de föräldrar han behövde. Ni gav honom en värld att utforska, ni stod vid hans sida på badmintonplanen, ni delade hans drömmar om flygplan och framtiden. Att han var så trygg, så full av liv och så kärleksfull, är ett direkt resultat av den kärlek ni gav honom varje dag. Låt den stenen av skuld falla från era axlar nu. Ni har ingenting att be om ursäkt för. Ni är inte anklagade; ni är älskade. Gud ser inte på er med anklagelse, utan med en barmhärtighet som är större än er sorg. Sjukdomen var aldrig ett straff, och ni bar aldrig något ansvar för det som var bortom all mänsklig kontroll. Ni har varit trogna, ni har varit närvarande, och ni har älskat honom med en kärlek som inte ens döden kan bryta.

I evangeliet idag möter Jesus människor som vill följa honom, men som tvekar inför kostnaden. En säger: 'Jag vill följa dig vart du än går.' En annan vill först begrava sin far. En tredje vill ta avsked av sin familj. Jesus svarar med en skärpa som kan verka hård: 'Ingen som sätter handen till plogen och sedan ser sig om är lämpad för Guds rike.' Det är en kallelse till total närvaro i nuet. Det är en inbjudan att inte låta gårdagens smärta eller morgondagens fruktan stjäla den kärlek som vi har att ge i dag. Benjamin var en pojke som förstod kärlekens essens. Minns ni hur han, bara femton år gammal, erbjöd hela sin spargris för att hjälpa sin morbror William? Han behövde inte krossa den, han behövde inte göra en stor affär av det. Det var erbjudandet i sig – den där rena, oegennyttiga impulsen att lägga allt han hade i någon annans händer – som visade vem Benjamin var. Han förstod att det viktigaste man har, det ger man bort. Han var en pojke vars hjärta var kalibrerat för godhet. Och den godheten lever vidare. Den lever i er, Thao och Alan, i varje handling av kärlek ni gör i hans namn. Den lever i det 'Well of Love' i Vietnam, där hans namn nu förknippas med livgivande vatten för dem som törstar. Han fortsätter att ge, han fortsätter att älska, han fortsätter att vara en budbärare av hopp.

Ryan, min lille vän, din bror Ben hejar på dig. Han vill att du ska utforska världen, att du ska bygga dina egna drömmar, att du ska leva fullt ut. Han är din storebror i evigheten, och det bandet – det där osynliga, starka bandet av brödraskap – kan ingen död bryta. Du är inte ensam. När du tittar upp mot himlen och ser ett flygplan dra en vit linje över det blå, kom ihåg att Ben är där, att han ser dig, och att han är stolt över dig. Han är din vägvisare, din ängel, din storebror som väntar på dig vid den himmelska banketten.

Vi lever ofta våra liv som om vi ser i en spegel, dunkelt. Vi ser bara sorgen, vi ser tomrummet, vi ser det som inte blev. Men en dag ska vi se ansikte mot ansikte. En dag ska vi förstå varför vissa blommor plockas så tidigt. Benjamin har landat. Han är hos den Gud som känner varje detalj i hans briljanta sinne och varje bultande slag i hans goda hjärta. Han är fri från all smärta, fri från all kamp. Han är hos den Gud som själv har gråtit vid en grav och som därför vet exakt hur det känns. Han är hos den Gud som har dukat ett bord för honom, en plats där han får vila, där han får le, där han äntligen får flyga utan hinder.

När ni går ut genom dörren idag, bär då med er en enkel sak. Det behöver inte vara stort. När ni känner en vindpust, eller ser en fågel lyfta mot skyn, stanna upp i tre sekunder. Sjukdomen fick inte sista ordet; kärleken fick det. Säg bara en kort bön: 'Tack, Herre, för Benjamin. Tack för att han är i din frid.' Låt den bönen vara er flaska med välluktande olja, utgjuten vid Jesu fötter. Han hör er, han torkar era tårar, och han väntar på er i det ljus som aldrig slocknar. Ni är inte ensamma. Ni är burna. Ni är sedda. Och Benjamin, er älskade son och bror, han väntar på er i det ljus där ingen mer sorg finns. Amen.