Minnesdag för den helige Leo den store, påve och kyrkolärare

Det börjar ofta med en alldeles stilla bild från en flygplats, där en pojke står med ansiktet vänt mot skyn, fängslad av hur en stor maskin lyfter mot molnen. Benjamin Vo bar på en sådan livslång nyfikenhet, en kärlek till flygplan och rymd som fick honom att drömma om att en dag skapa något eget, till och med skämtsamt kalla det 'con chim airlines' med ett varmt och smittsamt leende. Men bakom hans skarpa intellekt, hans förmåga att förstå logik och teknik långt före sin ålder, fanns framför allt en enastående mildhet. En pojke som kunde lyssna på sin pappa i timmar, som delade resor och skratt med sin familj, och som bar på en så djup empati att han som ung ville erbjuda allt han ägde – sin egen lilla spargris – för att hjälpa en morbror i nöd. Han behövde inte krossa den; det var själva hjärtat i erbjudandet som räknades, en vilja att hålla intet tillbaka för dem han älskade.

I dagens första läsning ur aposteln Paulus brev till Titus hör vi en maning som skär rakt igenom vår tids buller och krav: 'Ty Guds nåd har uppenbarats för att rädda alla människor och fostra oss att överge ogudaktighet och världsliga begär och leva anständigt, rättfärdigt och gudfruktigt i den här tidsåldern, medan vi väntar på det saliga hoppet, att vår store Gud och frälsare Jesus Kristus skall träda fram i sin härlighet.' Paulus talar till en församling som försöker finna fotfäste i en föränderlig värld. Han uppmanar till fasthet i tron, till ett liv som präglas av måttfullhet och goda gärningar, inte för att prestera sig till Guds gunst, utan för att nåden redan har trätt fram. Guds nåd är inte en abstrakt lära; det är en levande person, Jesus Kristus, som gav sig själv för oss för att rena åt sig ett eget folk, ivrigt hängivet det goda.

Benjamin levde i den väntan. Han bar på en godhet som inte krävde stora åthävor, utan som syntes i hans sätt att vara mot sin familj, i hans iver att lära sig, i hans glädje över att få upptäcka världen tillsammans med sina föräldrar och sin bror Ryan. Och här, kära Alan och Thao, vill jag stanna upp och tala till er som bär på en sorg som kan kännas omöjlig att bära. Det har nu gått fyra månader sedan den trettonde juni. Jag vet att tystnaden i ert hem ibland fylls av frågor som inte har några mänskliga svar. Jag vet att det finns stunder då tankarna dras bakåt, till de dagar då sjukdomen prövade er familj så hårt. Låt mig få säga er detta, så mjukt och så absolut fast det bara går: Ni har inte misslyckats med någonting. Gud anklagar er inte. Den sjukdom som drabbade Benjamin var aldrig ett straff från himlen, och den sprang aldrig ur någon mänsklig försummelse eller något ni kunde ha förutsett eller gjort annorlunda. Ingen vaksamhet i världen hade kunnat hejda det som skedde. Ni var hans trygga hamn, hans värld, de som älskade honom med varje fiber av era kroppar. Låt den tunga, falska skuldstenen falla från era axlar i dag. Gud ser er gränslösa kärlek, och i hans ögon är den ren, helig och obruten.

I dagens evangelium ställer Jesus oss inför liknelsen om tjänaren som kommer in från arbetet i fältet. Efter en lång dag med plöjning och herdetjänst säger Mästaren inte åt honom att genast sätta sig till bords, utan ber honom att först göra sin plikt och tjäna. Och Jesus avslutar med orden: 'Så skall också ni säga när ni har gjort allt som har befallts er: Vi är onyttiga tjänare, vi har bara gjort vad vi var skyldiga att göra.' Det låter hårt vid en första anblick, nästan strängt. Men det är raka motsatsen till ett krav på prestation; det är en frigörelse från egoräkenskapen. Jesus befriar oss från bördan att behöva förtjäna vår frälsning eller att vara våra egna livs absoluta härskare. Han påminner oss om att livet i grunden är en gåva vi tar emot, inte ett prov vi ständigt måste klara på egen hand. Vår uppgift är att tjäna av kärlek, att älska utan att räkna efter vad vi får tillbaka.

Benjamin förstod detta på sitt eget tysta vis. Han bar inte på en önskan att upphäva sig själv, utan att glädja andra. När han talade om sin 'con chim airlines', när han delade en enkel stund vid sin fars sida, när han ville lägga allt han ägde i andras händer för att lindra en smärta – då levde han i den där enkla tjänande kärleken som evangeliet talar om. Han visste inte av några storslagna anspråk; han ville bara finnas till för dem han älskade.

Och till dig, lille Ryan, som saknar din bror så oändligt mycket: din bror Ben finns med dig. Han hejar på dig i allt det du gör, i dina egna upptäckter, i dina drömmar för framtiden. Ni delar ett band som ingen död kan radera ut. Var inte rädd för att känna saknad, men var inte heller rädd för att leva fullt ut, precis så som han skulle ha önskat det. Han ser på dig från Guds eviga rike med samma varma leende som du minns från era resor tillsammans.

Vi lever i en värld där vi ofta mäts efter vad vi presterar, vad vi producerar och hur starka vi verkar. Men psalmisten påminner oss i dag: 'De rättfärdiga får sin frälsning från Herren; han är deras tillflykt i nödens tid.' Vår trygghet vilar inte på våra egna axlar, utan i Guds barmhärtiga händer. När vi känner oss svaga, när vi undrar hur vi ska orka nästa dag, är det just då Guds nåd bär oss.

När ni i dag går ut genom dörren och möter vardagen igen, ta då med er en enda liten sak. Försök inte bära hela morgondagens tyngd i dag. Stanna upp i några sekunder när ni ser en fågel lyfta mot skyn eller blickar upp mot himlen där ett flygplan dröjer sig kvar. Viska ett stilla tack. Tack för att Benjamin fanns. Tack för att kärleken aldrig dör. Gud håller om er, nu och för all framtid, och hans barmhärtighet är större än vår djupt kända saknad. Amen.