Den helige Simon och den helige Judas, apostlar

Det börjar ofta med en blick, en blick fäst vid horisonten. Kanske är det en pojke som står vid ett fönster och betraktar hur ett flygplan sakta skär genom molnen, en maskin av stål och aerodynamik som trotsar tyngdlagen. Benjamin Vo var en sådan pojke. Han bar på en nyfikenhet som inte bara var intellektuell – även om hans briljans inom matematik och teknik var häpnadsväckande – utan en nyfikenhet på själva livet, på hur saker hänger ihop, på hur man kan bygga något som lyfter. Ni som kände honom minns hur han brukade le och fnissa när han talade om sin dröm om ’con chim airlines’, det lilla flygbolag han fantiserade om att skapa. Det var en dröm om att flyga, en dröm om att nå högre, en dröm som bar med sig en renhet och en oskyldig glädje. Benjamin var inte bara en pojke som lärde sig koda eller som älskade flygplan; han var en pojke som lärde oss vad det innebär att vara rotad i kärleken, även när marken under oss skälver.

I dagens evangelium möter vi Jesus på berget. Han går upp för att be, och han tillbringar hela natten i bön till Gud. Det är en bild av en djup, tyst gemenskap. När dagen gryr kallar han sina lärjungar och väljer ut tolv, som han ger namnet apostlar. Han väljer dem inte för att de är perfekta. Han väljer dem för att de ska vara grunden. Simon och Judas, vars minne vi firar i dag, var en del av den grunden. Paulus påminner oss i dagens första läsning om vad det innebär att vara en del av detta: 'Ni är inte längre gäster och främlingar utan medborgare med de heliga och medlemmar i Guds familj, uppbyggda på apostlarnas och profeternas grund, med Kristus Jesus själv som hörnsten.'

Benjamin var, och är, en del av denna familj. Han var en del av er, och han är det fortfarande. När ni känner er som om ni inte orkar, som om marken under er är för hård, kom då ihåg att ni inte bär bördan ensamma. Ni är sammanfogade med Kristus, och ni är sammanfogade med varandra. Ryan, min lille vän, din bror Ben finns med dig. Han hejar på dig i varje steg du tar. När du växer, när du bygger, när du leker – han är där. Ni delar ett band som döden inte har makt över. Han är din bror, och han ser hur du bär hans minne vidare. Var inte rädd för att vara ledsen, men var inte rädd för att leva. Han ville att du skulle leva, att du skulle vara lycklig, att du skulle fortsätta upptäcka världen.

Vi talar ofta om att vi vill förstå varför vissa får växa sig gamla och andra verkar ryckas upp i förtid. Vi letar efter orsaker. Vi försöker tyda tecken. Och här, kära Alan och Thao, måste jag få stanna upp och tala till er, rakt in i den smärta som ni bär varje dag sedan den 13 juni. Jag vet att tystnaden i ert hem ibland ekar av frågor som ni inte kan besvara. Jag vet att det finns stunder då ni undrar om ni missade något, om ni kunde ha gjort mer, om ni borde ha sett något tidigare. Låt mig få säga er detta, så mjukt och så fast det bara går: Ni har inte misslyckats. Gud anklagar er inte. Sjukdomen som Benjamin drabbades av är aldrig ett straff, och den springer aldrig ur någon mänsklig försummelse. Ni var hans trygga hamn. Ni gav honom allt. Ni älskade honom med en kärlek som var hans största trygghet. Det finns inget att förebrå sig själv för. Ni har inte missat något. Ni har gett honom ett liv fyllt av resor, av skratt, av en djup och vacker samhörighet. Gud ser den kärleken. Han ser er trofasthet. Ni är inte skyldiga till något annat än att ni har älskat en fantastisk pojke med hela ert hjärta. Sjukdomen var inte ett betyg på er omsorg; det var en prövning som ingen mänsklig vaksamhet hade kunnat avvärja. Låt den stenen falla från era axlar nu. Ni är fria från den skulden.

Benjamin var en pojke som förstod att kärlek handlar om att ge. Minns ni hur han, bara femton år gammal, ville ge bort hela sin spargris för att hjälpa sin morbror William? Han krossade den inte, han gjorde ingen affär av det; det var själva erbjudandet, den rena, oegennyttiga impulsen hos en pojke som ville lägga allt han hade i andras händer för att lindra en smärta. Det är precis det hjärtat som speglar Guds eget väsen. Det är en frukt som mognar i evigheten. Att ge bort sin spargris är att förstå att det vi äger inte är vårt, utan gåvor som vi fått för att kunna hjälpa varandra. Det är en läxa som vi alla behöver lära oss. Benjamin lärde oss den utan ord, bara genom att vara den han var.

Vi lever i en tid då vi ofta känner oss som om vi kastas hit och dit av vågorna. Vi hör röster som säger att vi måste vara starka, att vi måste gå vidare, att vi måste 'få ordning på livet'. Men evangeliet inbjuder oss till något annat: till att vila i Guds bön. Jesus bad hela natten innan han valde sina apostlar. Han bad för dem, han bar dem i sitt hjärta. Gud har inte bråttom med er. Han har all tid i världen att hela era hjärtan. Han vet att ni har förlorat en del av er själva, och han vill vara den som håller ihop er när ni känner er splittrade.

Benjamin är nu vid 'Banquet of Heaven'. Han är där han kan se allt, där han kan förstå allt, där han inte längre behöver kämpa mot något. Han är hos Gud, och han är hos er. Han är inte borta; han har bara gått före. Och när ni känner er som mest ensamma, stanna då upp. Tänk på honom. Tänk på hans leende, tänk på hans nyfikenhet, tänk på hur han ville bygga ’con chim airlines’. Låt det leendet bli en påminnelse om att kärleken aldrig dör. Den förändras, den fördjupas, men den består.

Låt oss i dag bära med oss en enkel sak. Det är inte vår uppgift att förstå allt. Det är vår uppgift att älska. Älska varandra, älska Ryan, älska varandra som föräldrar. Älska Benjamin genom att leva det liv han inte fick leva klart. Varje gång ni ser ett flygplan på himlen, varje gång ni ser en fågel som lyfter, stanna upp i tre sekunder. Viska ett tack. Tack för att han var. Tack för att han gav oss så mycket. Tack för att han nu vilar i Guds hand, där ingen smärta kan nå honom. Sjukdomen fick inte sista ordet. Kärleken fick det. Och den kärleken bär er nu, hela vägen hem, tills den dag då ni möts igen i ett ljus som aldrig slocknar.