Tjugoåttonde söndagen under året

Det finns en särskild sorts förväntan i att duka ett bord. Ni känner igen det från de där kvällarna hemma, när köksöns yta fylldes av dofter, när tallrikarna ställdes fram och stolarna drogs ut. Det var inte bara maten som var viktig, utan det faktum att ni var samlade. Att Ben satt där, kanske med ett litet finurligt leende, redo att lyssna på en av sin pappas berättelser – de där berättelserna som han lyssnade till med en sådan respekt och hängivenhet, som om de vore de viktigaste sanningarna i världen. Det var i den dukade gemenskapen som Benjamin Vo var som mest hemma. Det var där han var sedd, där han var älskad, där han var en del av något som var större än han själv.

I dagens första läsning talar profeten Jesaja om ett berg. Han talar om en festmåltid, en fest med 'feta rätter och utsökta viner'. Det är en bild för Guds rike, en bild för den fulländade gemenskapen där ingen längre behöver vara rädd, där ingen längre behöver vara hungrig. Jesaja säger något som måste få landa djupt i våra hjärtan idag: 'Herren Gud skall torka tårarna från alla ansikten.' Det är ett löfte som inte är abstrakt. Det är ett löfte som berör den där tåren som faller när man ser en tom stol. Det är ett löfte till er, Thao och Alan, och till dig, Ryan. Gud är inte likgiltig inför er sorg. Han räknar varje tår, och han lovar att den dag kommer då de inte längre behövs.

Vi lever i en tid där vi ofta försöker bygga våra egna riken. Vi bygger våra egna infrastrukturer, våra egna moln-tjänster, våra egna små flygbolag – som Bens dröm om 'con chim airlines'. Det fanns en sådan vacker logik i hur Benjamin närmade sig världen. Han ville förstå, han ville bygga, han ville skapa ordning och skönhet. Men dagens evangelium påminner oss om att det viktigaste bordet inte är det vi dukar själva, utan det som Gud har dukat för oss. Jesus talar om kungen som inbjuder till fest, men där de inbjudna har så mycket annat för sig – sin åker, sin affär, sina egna projekt. De är så upptagna av att bygga sitt att de glömmer bort att de är inbjudna till något mycket större.

Det finns en skärpa i Jesu ord här som vi måste våga möta. Han säger: 'Många är kallade, men få är utvalda.' Det handlar inte om att Gud väljer ut några få och förkastar andra. Det handlar om vårt gensvar. Det handlar om att bära den 'bröllopsdräkt' som Gud själv har gett oss. Vad är den dräkten? Det är inte en prestation. Det är inte en framgångsrik karriär eller ett briljant intellekt – även om Benjamin hade allt detta. Bröllopsdräkten är kärleken. Det är den ödmjukhet som gör att man vill ge bort sin spargris till en sjuk morbror, inte för att man måste, utan för att ens hjärta inte kan göra annat. Det är den sortens dräkt som Benjamin bar. Han var en pojke som förstod att det viktigaste man har, det ger man bort. Han var en pojke som förstod att livet är en inbjudan till att älska.

Jag vet att det finns dagar då ni frågar er: 'Varför?' Varför plockas en så briljant pojke, en så mild själ, så tidigt? Varför får inte de här drömmarna om framtiden blomma ut här på jorden? Det är en smärta som kan kännas som en isande kyla. Många föräldrar i er situation bär på en tyst anklagelse mot sig själva. Man tänker: 'Om jag bara hade gjort så, om jag bara hade märkt det tidigare, om jag bara...' Låt mig säga er detta med all den auktoritet som Kristus ger: Det är inte ert fel. Sjukdomen var aldrig ett straff. Gud straffar inte, och han sänder inte sjukdom. Sjukdom är en del av den fallna världens mysterium, en del av den smärta som vi alla bär på, men den är aldrig ett bevis på att ni har misslyckats. Ni har älskat Benjamin med en kärlek som är så ren och så stark att den har format honom till den människa han var. Den kärleken var inte förgäves. Den kärleken är det som bär honom nu i Guds eviga festmåltid.

Benjamin är inte borta. Han är vid den festmåltid som Jesaja profeterade om. Han är vid ett bord där det inte finns några sjukdomar, inga sjukhusbesök, inga tårar. Han är i den fulla glädjen. Och Ryan, din bror hejar på dig. Han vill att du ska fortsätta bygga, fortsätta drömma, fortsätta leva. Han är din bror, inte bara i minnet, utan i den gemenskap som döden inte kan bryta. Han är en del av den 'molninfrastruktur' som nu är Guds egen närvaro. När du känner dig ensam, när du saknar hans närvaro vid din sida, kom ihåg att han är närmare dig än du tror. Han är i Guds ljus, och det ljuset lyser på dig.

Paulus skriver till filipperna: 'Jag kan allt i honom som ger mig kraft.' Det är inte en uppmaning till att vara stark av egen vilja. Det är en inbjudan till att vara svag i Guds händer. När ni inte orkar, när sorgen känns för tung, när ni inte vet hur ni ska ta nästa steg – då är det Han som bär. Ni behöver inte prestera er sorg. Ni behöver inte prestera ert liv. Ni är inbjudna till festen, precis som ni är. Med er trötthet, med er längtan, med er kärlek till Benjamin. Gud tar emot allt.

Benjamin var en pojke som älskade att titta på fåglar och flygplan. Han såg hur de lyfte, hur de lämnade marken för att nå en annan horisont. Det är en bild för hans eget liv. Han har lyft. Han har nått den horisont där Gud torkar varje tår. Han väntar på er där. Inte som en som är långt borta, utan som en som redan är hemma och förbereder vägen. När ni går härifrån idag, ta med er denna enkla sanning: Ni är aldrig ensamma. Den kärlek ni gav Benjamin är inte borta – den har blivit en del av Guds eviga kärlek. Den kärleken omsluter er nu. Den kärleken håller er uppe. Och Benjamin, er älskade son, han ler mot er från Guds ansikte. Han säger: 'Det är okej, mamma och pappa. Jag är hos Gud. Jag ser er. Jag älskar er.' Ta emot den friden. Låt den vila i era hjärtan. Och när ni nästa gång ser en fågel lyfta mot skyn, stanna upp i tre sekunder. Säg bara: 'Tack, Herre, för Benjamin.' Det är er bröllopsdräkt. Det är er inbjudan. Det är ert hopp. Amen.