Alla trogna avlidnas minnesdag (Själadagen)

Det börjar ofta med någonting alldeles enkelt, någonting som man kan ta på i ett rum som annars känns för stort. Tänk er en pappa som går längs en välbekant gata i grannskapet, med sina händer tätt omslutna kring två små händer, medan skolväskorna guppar på ryggarna. Benjamin Vo går där bredvid sin far, blicken vänd snett uppåt mot kameran med ett ljust, busigt och alldeles eget uttryck. Det är ett sådant där alldeles vanligt ögonblick som bär på hela tyngden av en helig vardag. Ni som kände honom minns hur det var att ha honom i närheten, hur hans klara blick kunde fånga upp en detalj som andra gick förbi, den där omättliga nyfikenheten som gjorde att han kunde begrunda en teknisk struktur eller skissa på idéer som låg långt före hans ålder. Men bakom alla de där tankarna, bakom logiken och ambitionerna, fanns det en innersta kärna av ren och skär ömhet.

I dagens första läsning ur Vishetens bok möter vi en bild som skär rakt igenom vår jordiska rädsla för döden. Författaren skriver om de rättfärdigas själar och säger att de är i Guds hand, och att ingen plåga skall nå dem. De syntes för de oförståndigas ögon att vara döda, deras bortgång betraktades som en olycka och deras uppbrott som en fullkomlig undergång. Men de är i frid. Läsningen talar om hur Gud prövade dem likt guld i en smältugn och tog dem till sig som brännoffer. Det är ord som kan låta hårda om man läser dem med en mänsklig och sårad blick, tills man förstår vad smältugnen egentligen gör. Den bränner inte sönder; den rensar bort allt det som är bräckligt tills det som är äkta och oförgängligt står kvar i dagsljuset.

Och det är precis här som vi måste stanna upp och våga tala sant om det som gör ont. För er, Alan och Thao, har det gått ungefär fyra månader sedan den trettonde juni, då Benjamin lämnade detta jordiska liv. Jag vet att tystnaden i ert hus har en alldeles egen tyngd. Den ekar av minnen som sitter i väggarna, av flygplatser där ni stod tillsammans och såg maskinerna lyfta mot skyarna, av den där rösten som brukade säga god morgon så fort han kom ner för trappan. Sorg är inte en rak linje som svalnar med tiden; den kommer som en plötslig vindpust när man minst anar det, i en bilresa, vid en tom stol, i en dröm där orden dröjer sig kvar i rummet långt efter att man vaknat. Det gör ont i själen. Det är en smärta som skär djupt i en mor och far som har burit sitt barn genom det svåraste en människa kan möta.

Ibland, i det tysta mörker som kan lägga sig över kvällarna, smyger sig en annan börda på. En tanke som gnager utan att någon annan hör det: Kunde vi ha gjort något annorlunda? Missade vi något tecken? Kunde vi ha räddat honom? Låt mig få säga er detta, så mjukt och så absolut fast det bara går: Ni har inte misslyckats med någonting. Gud anklagar er inte. Den sjukdom som Benjamin drabbades av var aldrig ett straff, och den kom aldrig ur någon mänsklig försummelse eller från något som ni gjorde eller glömde göra. Ni var hans trygghet, hans hamn, hans hem. Ni älskade honom med en kärlek som omslöt honom genom varje sekund av hans liv. Det finns inget att förebrå sig själv för, ingen skuld att bära på sina axlar. Sjukdomen stod helt bortom all mänsklig kontroll, och ingen vaksamhet i världen kunde ha stoppat den. Låt den tunga stenen falla från era axlar i dag. Gud ser er gränslösa kärlek, och den är helig i hans ögon.

Tänk på det hjärta som Benjamin bar på, ett hjärta som speglade en sällsynt godhet. Kom ihåg hur han, bara femton år gammal, helt oprovocerat berättade för er att han ville ge bort hela sin sparade spargris för att hjälpa sin morbror William som led efter sina stroke-anfall. Han krossade den inte, han gjorde ingen stor affär av det; det var själva erbjudandet, den rena, oegennyttiga impulsen hos en pojke som ville lägga allt han hade i andras händer för att lindra en smärta. Han ville att alla omkring honom skulle ha det bra. Det är precis det hjärtat som speglar Guds eget väsen, en kärlek som inte håller hårt i sitt eget utan är beredd att ge allt.

Och det är här som evangeliet bryter in som ett stilla ljus i ett mörkt rum. Jesus säger till dem som samlats kring honom: »Allt det som Fadern ger mig skall komma till mig, och den som kommer till mig skall jag inte visa bort.« Lyssna på de orden igen: »Jag skall inte visa bort.« Det är ett löfte som inte sviktar. Jesus talar om att han inte skall förlora något av det som Fadern har gett honom, utan uppväcka det på den yttersta dagen. Benjamin är inte förlorad för att han har lämnat jorden. Han är buren av den som skapade honom, hållen i en famn som aldrig släpper taget.

Paulus påminner oss i brevet till romarna att hoppet inte sviker, eftersom Guds kärlek har utgjutits i våra hjärtan genom den helige Ande som har skänkts åt oss. Det är det hoppet som bär oss i dag. Det är inte ett ytligt tröstord som försöker tysta gråten; det är ett löfte som är förankrat i Kristi egen uppståndelse. Om vi är förenade med honom i en död som är lik hans, skall vi också vara det i en uppståndelse som är lik hans.

Ryan, min lille vän, din bror Ben finns kvar vid din sida. Han hejar på dig i allt det du gör, i dina egna dagar, i skolan, när du upptäcker världen och bygger dina egna drömmar. Ni delar ett syskonband som döden inte har makt över. Var inte rädd för att sakna honom, men var inte heller rädd för att leva fullt ut. Han ville dig så väl, och han ser på dig med ett leende som bär samma värme som det han alltid hade med sig.

Och till er alla som lyssnar här i dag, ni som bär på era egna tunga kors, ni som känner igen smärtan av att sakna någon vars skor står kvar vid dörren: Gud glömmer er inte. Han vet hur det är att gråta. Han står nära de bedrövade.

När ni går ut genom dörren i dag, ta då med er en enda liten sak. Det är inte vår uppgift att förstå allt i denna stora mystika väv, utan att älska. Älska varandra, håll om Ryan, bär varandra genom dagarna. Och varje gång ni ser en fågel lyfta mot skyn, eller tänker på den där drömmen om att flyga som fyllde hans sinne med glädje, stanna upp i tre sekunder. Viska ett stilla tack. Tack för att han fanns. Tack för den kärlek som aldrig dör. Gud håller om er, nu och i alla evighet. Amen.