Lördag i tjugotredje veckan under året

Vi börjar ofta våra dagar med att titta på fundamentet. När ni, som en familj, byggde upp ert liv tillsammans, var det inte bara tegel och murbruk ni arbetade med. Det var drömmar, det var framtidsplaner, det var de där otaliga kvällarna när Benjamin satt där, djupt försjunken i sin kod, eller när ni tillsammans spanade mot skyn efter nästa flygplan. Ni byggde ett hem, inte bara av väggar, utan av kärlek, av samtal, av den där underbara nyfikenheten som Benjamin bar på. Han var en pojke som förstod att livet kräver att man gräver djupt. Han grävde djupt i matematiken, i tekniken, i förståelsen för hur världen hänger ihop. Men framför allt grävde han djupt i kärleken till er, sin familj.

Idag talar Jesus till oss om att bygga på klippan. Han talar om att lyssna till hans ord och att handla efter dem. Det är en bild som känns så påtaglig när vi står här, två månader efter den trettonde juni. När floden stiger, när livet plötsligt skakar, då prövas fundamentet. Vi har alla känt den där floden, eller hur? Den där vågen av sorg som kommer när man minst anar det, när man går förbi hans rum eller ser en av hans leksaker. Det är en kraft som kan kännas som om den vill riva allt. Och ändå, mitt i den smärtan, finns det något som står kvar. Det är inte en mänsklig prestation. Det är Guds nåd som håller oss uppe när vi själva inte orkar stå.

Jag vill tala till dig, Thao, och till dig, Alan. Jag vet att ni bär på en tyngd som ingen förälder någonsin borde behöva bära. Det finns stunder i tystnaden när tankarna börjar vandra, när ni ställer er frågan: 'Vad kunde jag ha gjort? Var det något jag missade i min vaksamhet?' Jag vill att ni lyssnar noga nu. Sjukdomar, de där krafterna som drabbar så slumpmässigt, är aldrig ett straff. De är inte resultatet av att ni varit föräldrar som inte gjort sitt jobb. Ni gav Benjamin allt. Ni älskade honom med en kärlek som var total, närvarande och oändligt öm. Ni var inte ansvariga för det som ingen människa kunde styra över. Gud anklagar er inte, och ni måste sluta anklaga er själva. Låt den stenen falla. Ni är fria. Ni är så oändligt älskade av Gud, precis som ni är, med er sorg och med er längtan.

Benjamin var en pojke vars hjärta var som en välfylld skattkammare. Jesus säger i dagens evangelium att 'från hjärtats överflöd talar munnen'. Tänk på Benjamin. Tänk på hans mildhet. Tänk på hur han, trots sin briljans, alltid var den som visade respekt, som var den första att säga 'God morgon, pappa'. Han var en pojke som inte bara hade ett skarpt intellekt, utan ett hjärta som var öppet för andra. Minns ni hur han ville ge bort hela sin spargris för att hjälpa sin morbror William? Han behövde aldrig göra det, men själva viljan, den där omedelbara impulsen att offra allt för någon annan, det är Guds rikes logik. Det är en logik som inte räknar, som inte håller inne, som bara älskar. Benjamin levde den logiken. Han var ett gott träd som bar god frukt, och den frukten fortsätter att växa i dag genom den brunn som bär hans namn i Vietnam. Hans kärlek flödar fortfarande, som ett levande vatten för dem som törstar.

Ryan, min lille vän, du bär på en stor del av din brors arv. Det är så mycket som känns annorlunda nu, och det är okej att det känns svårt. Men kom ihåg att din bror hejar på dig. Han ser dig när du växer, när du lär dig nya saker, när du möter livet. Han är inte borta; han är en del av den du håller på att bli. Det bandet mellan er är heligt och evigt. När du känner dig ensam, stanna upp och tänk på hur han skulle ha uppmuntrat dig. Han var din bror, och han är fortfarande med dig i varje bön, i varje minne.

Vi hör Paulus tala till korinthierna om att inte delta i demonernas bord. Han uppmanar oss att välja Herrens bord, att delta i gemenskapen med Kristus. Det är en kallelse att välja ljuset framför mörkret, att välja hoppet framför förtvivlan. Det är inte lätt, jag vet. Men det är möjligt. När ni går ut härifrån, bär med er bilden av Benjamin som han var – inte i sjukdomens skugga, utan i sin fulla livskraft. Kanske ser ni honom framför er, med den där nyfikna blicken, redo att utforska nästa äventyr. Han har landat vid den bankett som Jesus har dukat. Han är hemma hos Gud, där inga tårar finns, där inga sjukdomar kan nå, där allt är helat.

Vad kan ni ta med er ut genom dörren idag? Gör en liten, enkel sak. När ni i dag ser en fågel på himlen, eller ett plan som stiger mot molnen, stanna upp i tre korta sekunder. Säg: 'Tack, Herre, för Benjamin. Tack för att han är hos dig.' Det är en liten bön, men den öppnar dörren till Guds frid. Den påminner er om att ni inte är ensamma, att ni är sedda och att ni är burna. Ni är en del av en gemenskap som ber för er, som bär er i sina hjärtan. Och ni är burna av Gud. Han som känner varje tår, han som räknar varje suck, han som har lovat att en dag torka bort varje tår från våra ögon. Benjamin väntar på er. Han hejar på er varje dag. Må Guds frid, som övergår allt förstånd, bevara era hjärtan och era sinnen i Kristus Jesus. Amen.