Fredag i tjugotredje veckan under året

Det finns en särskild sorts stillhet i ett rum där någon nyss har varit. Det är inte en tomhet, inte riktigt. Det är snarare ett eko av närvaro. Kanske är det en bok som ligger uppslagen på skrivbordet, en sladd som fortfarande är inkopplad, eller bara doften av ett liv som nyss pågick med full kraft. I dagens evangelium talar Jesus om att se klart. Han talar om den där bjälken i det egna ögat som hindrar oss från att se verkligheten som den är. Han utmanar oss att rensa vår blick, att våga möta sanningen utan att döma, och att låta Guds ljus falla in i de skrymslen där vi själva inte kan nå.

Vi lever ofta våra liv som om vi vore tränare för andras fel. Vi ser splittret i vår broders öga så tydligt. Vi ser vad som saknas, vad som gick sönder, vad som borde ha varit annorlunda. Men Jesus vänder blicken inåt. Han ber oss att stanna upp och se på vår egen bjälke – inte för att vi ska förlora oss i självförebråelse, utan för att vi ska bli fria att se med kärlek. För när vi väl har lagt ner vårt dömande, när vi har slutat bära på tyngden av att vilja kontrollera det som inte går att kontrollera, då händer något märkligt. Då börjar vi se med Guds ögon.

Benjamin Vo var en pojke som såg världen med en blick som var både knivskarp och oändligt mild. Han var en pojke som förstod logikens lagar, som kunde bygga system och koda framtider, men som samtidigt besatt en känslighet som få i hans ålder har. Minns ni hur han var? Hur han kunde fördjupa sig i de mest komplexa tekniska frågor, för att i nästa stund vara den som mjuknade inför sin familj? Han var en pojke som inte behövde leta efter splittret hos andra. Han var för upptagen med att utforska, att skapa, att älska. Han var en människa som levde i nuet, som i sin naturliga nyfikenhet på flygplan och moln, på 'con chim airlines', visade oss att livet är en resa som inte handlar om att vinna över andra, utan om att springa sitt eget lopp med ett hjärta som är öppet.

Paulus skriver till korinthierna om löparen i stadion. Han talar om disciplin, om att inte springa mållöst, om att inte slå i luften som en boxare utan mål. Det är en bild av livet som ett heligt allvar. Benjamin sprang sitt lopp. Han gjorde det med den där enastående blandningen av briljans och godhet. När han erbjöd hela sin spargris för att hjälpa sin morbror William, gjorde han det inte som en teoretisk övning. Han gjorde det för att hans hjärta var sådant. Han såg ett behov, och han ville ge allt. Det är den sortens generositet som är Guds rikes valuta. Det är en generositet som inte räknar, som inte frågar efter kvitton, utan som bara vill lindra och hela.

Jag vet att ni, Alan och Thao, bär på en sorg som känns som en bjälke i ert eget öga – en smärta som ibland gör det svårt att se något annat än det som fattas. Ni ställer er frågan: 'Vad kunde jag ha gjort? Var det något jag missade?' Jag vill säga er, med all den auktoritet jag har som präst, att ni måste släppa den tanken. Sjukdom, de krafter som tog Benjamin ifrån er, är inte något ni har skapat. Det är inte ett straff för något ni gjort eller inte gjort. Det är en del av den här världens skörhet. Ni gav honom allt. Ni älskade honom med en kärlek som var ren, närvarande och total. Gud anklagar er inte. Varför skulle ni då anklaga er själva? Låt den stenen falla. Ni är fria att sörja, men ni är också fria från skuld.

Benjamin är inte borta. Han har bara bytt perspektiv. Han ser nu det som vi ännu inte kan se. Han ser Guds plan, den plan som rymmer både de korta åren och den evighet som väntar. Han hejar på er, precis som han alltid gjorde. Han ser er när ni kämpar, när ni försöker hitta vägen genom vardagen, när ni minns hans skratt. Ryan, din bror bär dig i sitt hjärta. Han är en del av den du håller på att bli. När du känner dig ensam, stanna upp och tänk på hur han skulle ha uppmuntrat dig. Han var din bror, och det bandet är evigt.

Det finns en bild av Benjamin jag vill att ni bär med er idag. Det är inte en bild av honom i hans sjukdom, utan en bild av honom i hans fulla livskraft. Kanske är det den där bilden när han står där i sin skoluniform, eller när han spanar efter plan vid flygplatsen. Han ser framåt. Han är redo för äventyr. Han är en pojke som visste att det viktigaste i livet är att försöka, att ge sitt allt. Han gav sitt allt till er, och han ger sitt allt till Gud nu.

När ni känner att sorgen blir för tung, när natten känns för lång, kom ihåg att ni inte är ensamma. Ni är en del av en gemenskap som ber för er, som bär er i sina hjärtan. Och ni är burna av Gud. Han som känner varje tår, han som räknar varje suck, han som har lovat att en dag torka bort varje tår från våra ögon. Benjamin är vid den bankett som Jesus har dukat. Han är där, i ljuset, hos den Gud som skapade honom med en sådan briljans. Han väntar på er. Han hejar på er varje dag.

Vad kan ni ta med er ut genom dörren idag? Gör en liten, enkel sak. När ni ser en fågel på himlen, eller ett plan som stiger mot molnen, stanna upp i tre korta sekunder. Säg: 'Tack, Herre, för Benjamin. Tack för att han är hos dig.' Det är en liten bön, men den öppnar dörren till Guds frid. Den påminner er om att ni är älskade, att ni är sedda och att ni är burna. Benjamin har landat. Han är hemma. Och en dag, när tiden är inne, ska ni få mötas igen i det ljus som aldrig slocknar. Må Guds frid, som övergår allt förstånd, bevara era hjärtan och era sinnen i Kristus Jesus. Amen.