Minnesdag av den helige Johannes Döparens martyrium

Det finns en särskild sorts tystnad som infinner sig när man står framför ett konstverk, eller kanske när man betraktar en maskin som är så intrikat att man förstår att den inte kan ha blivit till av en slump. Tänk er Benjamin Vo. Ni minns honom inte som en abstrakt idé, utan som en pojke med en alldeles egen, specifik närvaro. Kanske ser ni honom framför er i det där ögonblicket när han stod med sin pappa, blicken vänd mot en flygplats, spanande efter en Boeing 737. Det var inte bara ett intresse för metall och motorer; det var en fascination för hur saker lyfter, hur de trotsar tyngdkraften, hur de finner sin väg genom den tunna luften mot en destination som är större än de själva. Han älskade tanken på ”con chim airlines” – en liten fågel som vill flyga. Det fanns en renhet i den drömmen, en sorts oskyldig logik hos en pojke som såg skönheten i att färdas, i att utforska, i att vara en del av en värld som är mycket större än vad ögat kan se.

Idag, på Johannes Döparens martyrium, ställs vi inför en helt annan sorts verklighet. Vi läser om ett huvud på ett fat. Det är en fruktansvärd, brutal bild. Johannes, den rättrådige, den som pekade på Lammet, blir offrad för en feg kungs nycker och en hämndlysten kvinnas hat. Det är en berättelse om kontrasten mellan världens dårskap och Guds vishet. Paulus skriver till korinthierna: ”Gud valde det som är dåraktigt i världen för att låta de visa stå där med skam.” Det är en svår sanning att svälja när vi bär på vår egen sorg. Varför tillåts det goda att bli så brutalt avbrutet? Varför får inte de som är som Johannes – eller som vår Benjamin – leva ut sina dagar i full blomning?

Låt oss tala sanning innan vi talar om tröst. Idag är det ungefär två månader sedan Benjamin gick hem till Gud. Det är en tid då tystnaden i hemmet har blivit en del av möblerna. Alan, Thao, Ryan – ni vet vad jag talar om. Det är den där tystnaden som känns som ett fysiskt tryck mot bröstet när man går förbi hans rum, eller när man ser hans skor som står kvar, eller när man tänker på de där drömmarna om framtiden som nu har bytt form. Det gör ont. Det är en sorg som inte är en intellektuell övning; det är en kroppslig erfarenhet av att en del av ens egen själ har dragits ut. Vi får inte skynda förbi detta. Vi måste våga stå kvar i smärtan, för det är bara där, i den ärliga sorgen, som hoppet kan få fäste.

I evangeliet ser vi hur Johannes Döparen hamnar i fängelse. Han som var en röst som ropade i öknen, han som stod för sanningen mot makten, blir bunden. Han blir tystad. Det verkar som om ondskan vinner. Men se noga på texten. Herodias ville döda honom, men hon kunde inte. Herod fruktade honom, för han visste att han var en rättfärdig man. Det fanns en helighet kring Johannes som även de som hatade honom inte kunde låta bli att respektera. Benjamin bar på en liknande helighet. Det var inte en helighet som predikade från en predikstol, utan en som visade sig i hans ögon, i hans leende, i hans otroliga förmåga att vara den han var – en briljant, nyfiken, men framför allt en oändligt mjuk och kärleksfull pojke.

Minns ni den där gången när han var femton år gammal och hörde att hans morbror William led av sina strokar? Han gick till er, sina föräldrar, och erbjöd sig att ge bort hela sin spargris. Han slog inte sönder den, han tömde den inte – behovet var redan mött – men han erbjöd den. Han var beredd att ge allt. Det är här evangeliet bryter in i er sorg. Johannes Döparen gav sitt liv för sanningen. Benjamin gav sitt hjärta för kärleken. När man har ett sådant hjärta, då har man redan vunnit, även om det ser ut som om man förlorar inför världens ögon.

Det finns en dröm som pappan berättade om – en dröm där han och Benjamin stod i en kö för att köpa glass, och Benjamin betalade. I den drömmen finns hela evangeliet. Vi tror att vi är de som ska ge till våra barn, att vi är de som ska skydda dem och betala för deras väg genom livet. Men i Guds rike, där Benjamin nu befinner sig, är det han som bjuder. Han är inte längre den som behöver tas om hand; han är den som står redo att välkomna er. Han har gått före till den himmelska banketten, och han väntar på er med samma generositet som han erbjöd sin spargris. Han är inte borta; han har bara bytt plats i kön.

Kära föräldrar, jag vill säga något som är viktigt att ni hör idag: Ni har inte misslyckats. I sorgens mörker är det lätt att börja anklaga sig själv. Man letar efter fel i koden, som om livet vore ett program man kunde ha skrivit om. Men Gud anklagar er inte. Sjukdom och lidande är inte ett straff för något ni gjort eller inte gjort. Ni gav Benjamin en värld av kärlek, resor, skratt och en tro som nu bär honom. Ni missade ingenting. Ni älskade honom perfekt. Låt den stenen av skuld falla nu. Ni är fria att sörja, fria att minnas, och fria att hoppas.

Käre Ryan, du som är hans bror. Du bär på en del av Benjamins arv. När du lever, när du är nyfiken, när du skrattar, så lever Benjamin genom dig. Han vakar över dig. Han är din storebror, och den bandet kan ingen död bryta. Du är inte ensam i den här sorgen; du är omsluten av en kärlek som Benjamin nu ser i sin fullhet.

Vi talar om Johannes Döparen idag, en man som levde för att peka på någon annan. Benjamin levde också för att peka på kärleken, på familjen, på det goda. Nu pekar han på himlen. Han är den där lilla fågeln i 'con chim airlines' som har nått sin slutdestination. Han har landat i Guds famn, där det inte finns mer gråt, inga fler sjukhus, inga fler strokar, inga fler avsked. Där är han hel, stark och strålande.

Vad kan vi bära med oss ut idag? En enkel sak. När du ser en fågel på himlen, eller ett flygplan som ritar ett streck mot det blå, stanna upp. Tänk på Benjamin. Säg en tyst bön: 'Tack för att du är hos Gud. Hjälp mig att leva med samma generositet som du.' Det är inte en stor handling, men det är en handling av kärlek. Och kärleken är det enda som överlever allt.

Må Guds frid, som är djupare än vår sorg, bevara era hjärtan. Benjamin Vo vilar i ljuset, och han väntar på er. Amen.