I Faderns och Sonens och den helige Andes namn. Må Guds frid och tröst vara med er alla i denna stund av gemenskap.
Herre, förbarma dig över oss. Kristus, förbarma dig över oss. Herre, förbarma dig över oss.
Vi känner alla igen den där känslan av att ha en karta i handen, en plan för hur dagen, veckan eller året ska se ut. Vi ser framför oss hur vägen slingrar sig framåt: skola, arbete, resor, de där små vardagliga projekten som får tiden att kännas meningsfull. I dagens första läsning skriver Paulus till korinthierna med en nästan chockerande ärlighet: 'Kunskapen gör högmodig, men kärleken bygger upp.' Han talar inte för att göra oss modlösa, utan för att befria oss från det som tynger oss i onödan. Han talar om att leva i världen som om vi inte vore bundna vid den, att låta glädje och sorg få finnas men inte äga oss helt. Det är en radikal kallelse till inre frihet.
När vi tänker på Benjamin Vo, tänker vi på en pojke som verkligen förstod att leva. Han var inte en pojke som satt stilla och väntade på att livet skulle börja; han var mitt uppe i det. Han kodade, han drömde om sina flygplan, han planerade för sitt 'con chim airlines', han var nyfiken på hur världen hängde ihop. Han hade en blick som var så klar, en blick som kunde se möjligheter där andra såg hinder. Minns ni bilden av honom där han sitter i den grunda vågskvalpet vid havet, med sina simglasögon uppskjutna i pannan? Han ser rakt in i kameran med ett lugnt, lyckligt leende. Det är en bild av fullkomlig närvaro. Han var där, i vattnet, i ljuset, i stunden. Han lät inte framtidens oro eller dåtidens skuggor stjäla den där enkla glädjen.
Det har nu gått två månader sedan den trettonde juni. För er, Alan, Thao och Ryan, är den tomheten inte en abstrakt tanke. Den är en fysisk verklighet. Det är när ni går förbi hans rum, när ni ser hans kodprojekt på en skärm, när ni minns hur han alltid var den första att säga 'God morgon, pappa'. Det är en sorg som känns som om den aldrig ska ta slut. Och jag vill säga er: det är okej att det känns så. Det är beviset på att er kärlek var, och är, äkta. Men Paulus ord idag påminner oss om att den här världen, i sin nuvarande form, håller på att passera. Vi är på väg någon annanstans. Benjamin har bara hunnit före.
Låt oss tala om en sak som ofta gnager i tystnaden. Många föräldrar som gått igenom det ni gått igenom bär på en sten av skuld. Man frågar sig: 'Vad missade jag? Kunde jag ha gjort mer? Var det något i min vaksamhet som brast?' Jag vill lyfta den stenen från era axlar idag, en gång för alla. Sjukdom, de där krafterna som drabbar så slumpmässigt och så obarmhärtigt, är aldrig ett straff. Det är aldrig resultatet av att ni varit föräldrar som inte gjort sitt jobb. Ni gav honom allt. Ni gav honom en värld av kärlek, ni gav honom er tid, ni gav honom er tro. Ni var inte ansvariga för det som ingen människa kunde styra över. Gud anklagar er inte, och ni måste sluta anklaga er själva. Ni är fria. Låt den stenen falla.
I evangeliet hör vi Jesus tala om den radikala kärleken: 'Älska era fiender, gör gott mot dem som hatar er.' Det låter nästan som en paradox när man befinner sig mitt i sorgen. Hur kan man älska när ens eget hjärta är krossat? Men Jesus talar inte om en ytlig känsla. Han talar om den djupa, eviga kärleken som kommer när man vet att man är hållen av Gud. Benjamin var en pojke som gav så mycket av sig själv. Minns ni hur han ville ge bort hela sin spargris till sin morbror William? Han behövde aldrig göra det, men själva viljan, den där omedelbara impulsen att offra allt för någon annan, det är Guds rikes logik. Det är en logik som inte räknar, som inte håller inne, som bara älskar. Benjamin levde den logiken.
Ryan, min lille vän, du bär på en stor del av din brors arv. Du ser honom i dina drömmar, du åker berg-och-dalbana med honom i tanken. Det är så kärleken lever vidare. Du behöver inte vara rädd för att gå vidare i livet, för din bror hejar på dig. Han vill att du ska upptäcka världen, precis som ni gjorde tillsammans. Han är inte borta; han är en del av den du blir, en del av det ljus du bär in i världen.
Kärleken bygger upp. Det är vad Paulus säger. Och vi ser det i den brunn som nu bär Benjamins namn i Vietnam. Hans kärlek fortsätter att flöda, som vatten i en öken, och ger liv åt dem som törstar. Det är inte döden som har sista ordet; det är kärleken. Och kärleken är hos Gud.
När ni känner att sorgen blir för tung, när natten känns för lång, stanna upp. Tänk på Benjamin. Tänk på hur han log när han pratade om sina flygplan. Tänk på hur han satt där, trygg i er kärlek. Han är hos Gud nu. Han är vid den bankett som Jesus talar om, där inga tårar finns, där inga sjukdomar kan nå, där allt är helat. Han väntar på er. Han hejar på er varje dag. Ni är inte ensamma i den här vandringen. Gud går bredvid er, och Benjamin är med er i varje bön, i varje minne, i varje kärleksfull handling ni gör.
Vad kan ni ta med er ut idag? Gör en liten, enkel sak. När ni ser en fågel på himlen, eller ett plan som stiger mot molnen, stanna upp i tre korta sekunder. Säg: 'Tack, Herre, för Benjamin. Tack för att han är hos dig.' Det är en liten bön, men den öppnar dörren till Guds frid. Den påminner er om att ni är älskade, att ni är sedda och att ni är burna. Benjamin har landat. Han är hemma. Och en dag, när tiden är inne, ska ni få mötas igen i det ljus som aldrig slocknar. Må Guds frid, som övergår allt förstånd, bevara era hjärtan och era sinnen i Kristus Jesus. Amen.
For the intentions entrusted to Ben on our prayer wall:
På Frälsarens befallning och styrkta av den gudomliga undervisningen vågar vi säga:
Fader vår, som är i himmelen. Helgat varde ditt namn. Tillkomme ditt rike. Ske din vilja, såsom i himmelen så ock på jorden. Gif oss idag vårt dagliga bröd. Och förlåt oss våra skulder, såsom ock vi förlåta dem oss skyldiga äro. Och inled oss icke i frestelse. Utan fräls oss ifrån ondo. Amen.
Må Herren välsigna och bevara er, låta sitt ansikte lysa över er och ge er sin frid. Gå i frid.
✝ May almighty God bless you: the Father, and the Son, and the Holy Spirit. Amen.