Trettionde söndagen under året

Det börjar ofta med en enkel, vardaglig handling. Kanske är det sättet en pojke ställer sina skor vid dörren, eller hur han noggrant placerar sin ryggsäck på en stol, som om han bara vore ute på ett kort ärende och snart skulle komma tillbaka för att fortsätta på ett av sina otaliga projekt. Benjamin Vo var en sådan pojke. Han var en pojke som levde i en värld av logik, av kod, av flygplan och framtidsdrömmar. Han var en pojke som kunde sitta försjunken i att förstå hur en maskin fungerade, bara för att sekunden efteråt skratta åt en av sin fars historier. Det fanns en särskild sorts ärlighet i Benjamin – en pojke som inte bara förstod hur världen var uppbyggd, utan som också förstod, med en intuitiv klarhet, vad som verkligen betydde något.

I dagens evangelium ställer en laglärd en fråga till Jesus som vi alla någon gång har burit på i våra hjärtan. Han frågar: 'Vilket bud är det största i lagen?' Det är en fråga om prioritering. När allt skalas av, när livet blir som svårast, vad är det då som står kvar? Jesus svarar inte med en abstrakt teologi. Han ger oss en grund, en klippa att stå på: 'Du skall älska Herren, din Gud, av hela ditt hjärta och med hela din själ och med hela ditt förstånd. Detta är det största och främsta budet. Det andra är likadant: Du skall älska din nästa som dig själv.'

Att älska med hela sitt förstånd. Det var Benjamin. Han använde sitt briljanta sinne – den där gåvan att se mönster i matematiken och logiken – inte bara för att förstå teknik eller flygplan, utan för att förstå sin plats i Guds skapelse. Han var en pojke som bar på en enorm empati. Ni minns kanske berättelsen om när han, bara femton år gammal, ville ge bort hela sin spargris för att hjälpa sin morbror William. Han krossade den inte, han gjorde ingen affär av det; det var själva erbjudandet, den rena, oegennyttiga impulsen hos en pojke som ville lägga allt han hade i andras händer för att lindra en smärta. Det var hans kärlek i praktiken. Det var hans sätt att älska sin nästa som sig själv.

Men låt oss tala ärligt om den smärta ni bär, Alan och Thao. Det har gått fyra månader sedan Benjamin gick hem till Gud. Fyra månader av tystnad där hans röst en gång fanns. Det finns dagar då sorgen känns som en fysisk tyngd, en sten som ligger över bröstet. Och i de stunderna, när natten är som mörkast, smyger sig den där förlamande tanken på: 'Vad missade vi? Kunde vi ha gjort något mer? Var det något vi förbisåg?' Det är en mänsklig reaktion på en omänsklig sorg. Det är en önskan att ha haft kontroll över det som ingen människa kan kontrollera.

Låt mig få säga er detta, så mjukt och så fast det bara går: Ni har inte misslyckats. Gud anklagar er inte, och ni måste sluta anklaga er själva. Den sjukdom som Benjamin drabbades av är aldrig ett straff, och den springer aldrig ur någon mänsklig försummelse. Ni var hans trygga hamn. Ni älskade honom med en kärlek som var hans största trygghet. Ni missade ingenting. Ni gav honom ett liv fyllt av resor, av skratt, av en djup och vacker samhörighet. Gud ser den kärleken. Han ser er trofasthet. Ni är inte skyldiga till något annat än att ni har älskat en fantastisk pojke med hela ert hjärta. Sjukdomen var inte ett betyg på er omsorg; det var en prövning som ingen mänsklig vaksamhet hade kunnat avvärja. Låt den stenen falla från era axlar nu. Ni är fria från den skulden.

I den första läsningen ur Andra Moseboken hör vi Guds klara befallning: 'Du skall inte förtrycka en främling... Du skall inte behandla någon änka eller faderlös illa.' Gud talar om sin ömhet för de svaga. Han säger: 'Om de ropar till mig, skall jag höra dem, ty jag är barmhärtig.' Gud är barmhärtig. Han är inte en domare som väntar på att vi ska göra fel. Han är en fader som hör ropet från varje hjärta som lider. Benjamin visste detta. Han bar på en inre visshet om att livet är heligt. Det var därför han kunde drömma om 'con chim airlines' – inte bara som ett flygbolag, utan som en symbol för att lyfta, för att nå högre, för att vara fri. Han var en pojke som var rotad i den kärleken som Jesus talar om i evangeliet.

Ryan, min lille vän, din bror Ben ser dig. Han ser hur du växer, hur du utforskar världen, hur du bär hans minne vidare. Han hejar på dig, precis som han alltid gjorde när ni stod sida vid sida. Bandet mellan er är inte något som har klippts av; det är något som har blivit osynligt, men som är starkare än någonsin. Han är din bror, i tiden och i evigheten. När du känner dig ensam, kom ihåg att ni delar samma tro, samma hopp och samma kärlek som döden inte kan röra. Han finns med dig i varje flygplan du ser på himlen, i varje tanke du har om framtiden.

Vi talar ofta om att vi ska 'ösa vatten ur frälsningens källor'. Det är en vacker bild från dagens psalm. Men vatten är inte något man bara tittar på; det är något man dricker för att överleva, för att inte förtorka. Den frälsning som Kristus erbjuder är inte en teoretisk lösning på döden; det är en törstsläckare mitt i öknen. När ni känner törsten efter Ben, när ni känner längtan efter att få höra hans röst igen, då är det till den källan ni ska gå. Inte för att få svar på alla frågor, utan för att få vila. För att få känna att ni är burna av en kärlek som är större än er egen sorg.

Benjamin visade oss att man kan leva stort även på kort tid. Han var som en stjärna som brann klart. Nu är han själv på den plats där himlen är öppen för alltid. Han är hos Gud, och han är hos er. Han är inte borta; han har bara gått före till den plats där vi alla en dag ska mötas. Det är inte ett avsked, det är en inbjudan till att leva med blicken fäst vid det som är evigt. Han är hos Gud, i den gemenskap där inga tårar längre finns, där ingen sjukdom kan nå, där all briljans och nyfikenhet får möta sin skapare.

Det finns en märklig kraft i att ge, precis som Benjamin ville göra med sin spargris. Att ge är att säga: 'Jag litar på Gud mer än på det jag äger.' Det är att erkänna att allt vi har är en gåva. När vi ger vidare – som när hans minne lever vidare i den brunn som nu ger livgivande vatten till dem som törstar – då fortsätter Ben att vara en välsignelse i världen. Han är inte längre begränsad av en kropp som sviktade; han är fri. Hans kärlek, hans leende, hans omtanke – det är det som är hans arv. Det är det som gör att han fortfarande är med oss.

Så vad ska ni bära med er ut härifrån idag? Det behöver inte vara något stort. Kanske är det bara en stilla stunds tacksamhet. Nästa gång ni ser ett flygplan som skär genom molnen, eller ser en fågel lyfta från marken, stanna upp i tre sekunder. Viska ett tack. Tack för att han var. Tack för att han gav er så mycket. Tack för att han nu vilar i Guds hand, där ingen smärta kan nå honom. Låt det bli er bön. Låt det bli er vila. Sjukdomen fick inte sista ordet; kärleken fick det. Och den kärleken bär er nu, hela vägen hem, tills den dag då ni möts igen i ett ljus som aldrig slocknar. Amen.