Torsdagen under den tjugofjärde veckan under året

Det börjar ofta med en plats som vi känner igen, en dörr vi har gått igenom tusen gånger, en soffa där en filt fortfarande ligger formad efter någon vi älskar. I dagens evangelium bjuder en farisé vid namn Simon in Jesus på mat. Det är en fin middag, ordnad med alla konstens regler, med platser vid bordet och samtal som rör sig i de vanliga, trygga fårorna. Men så händer det något som ingen av gästerna har räknat med. En kvinna kommer in i rummet. Hon är känd i staden som en synderska, en människa som bär på ett rykte, på ett förflutet som folk viskar om. Hon smyger in bakvägen, inte för att äta, utan för att nå fram till Jesu fötter. Hon har med sig en flaska välluktande olja, men det är hennes tårar som först träffar hans fötter. Hon gråter så häftigt att hon torkar dem med sitt eget hår, kysser dem och smörjer dem. Och i det tysta rummet fryser middagssällskapet till is. Simon tänker för sig själv, med den där kyliga skärpan hos den som tror sig veta allt: 'Om den här mannen vore en profet, skulle han veta vad det är för slags kvinna som rör vid honom.'

Det är en så mänsklig tanke, eller hur? Vi tittar på varandra och ser etiketter. Vi ser vad folk bär på, vad de har gjort eller vad de har misslyckats med. Vi sätter upp gränser mellan de rena och de orena, de som klarar sig och de som faller igenom. Men Jesus låter inte stanna där. Han vänder sig till Simon med en liknelse om två gäldenärer, två människor som står i skuld till en borgenär. Den ene är skyldig en enorm summa, den andre betydligt mindre, men ingen av dem kan betala. Och så kommer det fria ordet: borgenären skänker båda deras skuld. Jesus ställer den enkla frågan: 'Vem av dem kommer att älska honom mest?' Och när Simon svarar att det är den som fick mest förlåtet, vrider Jesus om perspektivet och pekar på kvinnan. Hon har älskat mycket, för hennes många synder är förlåtna. Hon har inte kommit med teorier; hon har kommit med sitt krossade, levande hjärta.

Det är här, i det rummet fyllt av doften av dyrbar olja och tystnadens tunga tyngd, som vi kan möta Benjamin Vo. Tänk på hur Ben levde sitt liv, inte som en som satt stilla och dömde, utan som en som kastade sig in i tillvaron med en öppenhet som rörde vid allt omkring honom. Ni minns hans skärpa, hans klara intellekt, hur han som fjortonåring dök ner i molninfrastruktur och kodade sina egna spel, hur han drömde om att bygga 'con chim airlines' – flygbolaget uppkallat efter fågeln, efter friheten, efter den vind som bär. Men bakom all den där briljansen, bakom logiken och matematiken, fanns det en enastående ömhet. Ni som älskade honom vet det. Han var den som kunde titta på sin pappa och lyssna som om varje ord var en skatt. Han var den som, när han bara var femton år, bar på en så djupt rotad godhet att han i ett ögonblick av ren kärlek ville ge bort hela sin spargris för att hjälpa sin sjuke morbror William. Han slog den inte sönder, han behövde inte göra det, men själva viljan – den där oresonliga, vackra impulsen att lägga allt man har i någon annans händer – det är den sortens kärlek som evangeliet talar om. Det är kärleken som inte räknar procent, som inte väntar på kvitton.

Och det är precis det Paulus talar om i dagens första läsning till församlingen i Korinth. Paulus påminner dem om det evangelium som han har tagit emot och som de står fast i: att Kristus dog för våra synder, att han begravdes, och att han uppstod på tredje dagen. Han talar om nåden. Han säger: 'Men med Guds nåd är jag det jag är, och hans nåd mot mig har inte varit förgäves.' Det är som om Paulus sätter ord på det som bär oss när allt annat rämnar. Det är inte vår egen förmåga, inte vår egen styrka som håller oss uppe, utan Guds nåd. Den nåd som inte frågar efter vad vi kunde ha gjort bättre, utan som möter oss precis där vi är – trasiga, trötta, sökande.

Thao, Alan, Ryan… Jag vet att det har gått tre månader sedan den där junidagen när Benjamin lämnade er, och jag vet att tystnaden i ert hus ibland skriker efter ett svar som inte kommer. Jag vet att det finns nätter då tröttheten slår till och tankarna börjar vandra tillbaka, då skuggan av gamla frågor faller över er: 'Vad missade vi? Kunde vi ha gjort något mer? Var det något vi borde ha sett?' Lyssna nu på mig, med hela den kärlek som kyrkan samlar kring er i dag. Sjukdom, de plötsliga och skoningslösa stormar som drabbar en ung människa, är aldrig ett straff. Det är aldrig resultatet av att ni som föräldrar brister. Ni gav honom era liv, er närvaro, era resor ut i världen, er varma famn från Beijing till Rom, från Lourdes till de snöiga bänkarna i parken. Ni älskade honom med en kärlek som var total. Gud anklagar er inte. Varför skulle ni då anklaga er själva? Låt den stenen falla från era axlar idag. Ni är fria från all skuld. Ni är burna av en nåd som är större än alla era mänskliga tvivel.

Benjamin är inte borta i någon kall tomhet. Han är omsluten av samma nåd som Paulus predikade, samma barmhärtighet som Jesus visade synderskan vid bordet. Han är vid den himmelska banketten, fri från all smärta, men han bär fortfarande på sin ljusa, nyfikna ande. Han hejar på er, precis som han alltid gjorde när han stod vid sidan av planen eller spanade efter plan vid horisonten. Ryan, min lille vän, din bror finns med dig. När du ser upp mot himlen, när du tänker på era gemensamma äventyr, kom ihåg att det bandet inte kan brytas av tiden. Han är din store lille bror i evigheten, och han vill att du ska leva vidare med mod, med ett leende, med samma öppna hjärta som han själv hade.

När ni går ut genom dörren idag, bär då med er en enkel sak. Det behöver inte vara stort. När ni ser en fågel lyfta mot skyn, eller ett flygplan lämna ett vitt spår över molnen, stanna upp i tre sekunder. Sjukdomen fick inte sista ordet; kärleken fick det. Säg bara en kort bön: 'Tack, Herre, för Benjamin. Tack för att han är i din frid.' Låt den bönen vara er flaska med välluktande olja, utgjuten vid Jesu fötter. Han hör er, han torkar era tårar, och han väntar på er i det ljus som aldrig slocknar.