Tjugofjärde söndagen under året

Det finns en bild som ofta dyker upp när vi tänker på Benjamin Vo. Det är inte en bild av något storslaget eller dramatiskt, utan en enkel, nästan vardaglig scen: Ben, Ryan och deras pappa Alan på en båt, med ett vattenfall som brusar i bakgrunden. Ben bär sin keps, han har sin väska, och han ser ut som vilken femtonåring som helst som upptäcker världen. Det är en bild av en pojke som var mitt uppe i livet, en pojke vars nyfikenhet på flygplan, på kodning och på framtiden var som ett ständigt pågående äventyr. Han var en pojke som bar på en inre kompass av godhet och respekt, en pojke som var så djupt rotad i er kärlek att han kunde se ut över världen med en sådan öppenhet. Det är i den öppenheten vi möter dagens ord från Skriften.

Vi hör idag hur Petrus frågar Jesus: 'Herre, hur många gånger skall min broder kunna synda mot mig och få förlåtelse? Skall jag gå ända till sju gånger?' Det är en fråga som vi alla bär på när livet blir svårt, när vi känner oss sårade eller när orättvisan känns överväldigande. Men Jesus svarar med en siffra som spränger alla våra mänskliga gränser: 'Inte sju gånger utan sjuttiosju gånger.' Han talar inte om matematik. Han talar om ett hjärta som är så fyllt av Guds barmhärtighet att det inte längre räknar. Han talar om en förlåtelse som inte är en prestation, utan en spegling av hur Gud ser på oss.

Benjamin visste något om detta. Minns ni hur han, när han var tolv år, ville ge bort hela sin spargris för att hjälpa sin morbror William som var sjuk? Han behövde aldrig göra det, men själva viljan, den där omedelbara impulsen att offra allt för någon annan, det är Guds rikes logik. Det är en logik som inte räknar, som inte håller inne, som bara älskar. Benjamin levde den logiken. Han var inte en pojke som bar på agg eller bitterhet. Han var en pojke som bar på en sådan renhet i sin vilja att hjälpa att det nästan känns som om han redan då förstod vad Jesus menade med att förlåta från hjärtat. Han var en 'con chim' – en fågel som ville flyga högt, men vars hjärta alltid var förankrat i godhet.

Jag vill tala till er nu, Thao och Alan. Jag vet att tystnaden i ert hem ibland kan kännas som en tung skuld. Jag vet att det finns stunder då ni, i er djupaste sorg, frågar er om ni kunde ha gjort mer, om ni kunde ha förutsett något, om ni på något sätt bär ansvaret för att Benjamin inte längre är här fysiskt. Jag ber er, lyssna noga: Ni bär inte på den bördan. Sjukdom, de krafter som drabbar så slumpmässigt och obarmhärtigt, är aldrig ett straff. Det är aldrig resultatet av att ni varit föräldrar som inte gjort sitt jobb. Ni gav honom allt. Ni älskade honom med en kärlek som var total, närvarande och oändligt öm. Gud anklagar er inte, och ni måste sluta anklaga er själva. Låt den stenen falla. Ni är fria. Ni är så oändligt älskade av Gud, precis som ni är, med er sorg och med er längtan. Gud ser inte på er med anklagelse, utan med den sortens barmhärtighet som Jesus talar om i dagens evangelium – en barmhärtighet som är större än alla våra mänskliga tillkortakommanden.

Paulus skriver till romarna: 'Ingen av oss lever för sin egen skull, och ingen dör för sin egen skull. Om vi lever, lever vi för Herren, och om vi dör, dör vi för Herren.' Det är en radikal sanning. Benjamin tillhörde inte bara er; han tillhörde Gud från första stund. Och det betyder att han aldrig var ensam, inte ens i sina svåraste stunder. Han är fortfarande inte ensam. Han är innesluten i den kärlek som skapade honom, den kärlek som är 'hög som himlen över jorden', precis som psalmen idag påminner oss om.

Ryan, min lille vän, din bror Ben ser på dig med en kärlek som inte har några gränser. Du kanske minns drömmarna ni delade, berg-och-dalbanan ni åkte i tanken. Det är så kärleken lever vidare. Du behöver inte vara rädd för att gå vidare i livet, för din bror hejar på dig. Han vill att du ska upptäcka världen, precis som ni gjorde tillsammans. Han är inte borta; han är en del av den du blir, en del av det ljus du bär in i världen. När du känner dig ensam, stanna upp och tänk på hur han skulle ha uppmuntrat dig. Han var din bror, och det bandet är evigt.

Det finns en bild av Benjamin jag vill att ni bär med er idag. Det är inte en bild av honom i hans sjukdom, utan en bild av honom i hans fulla livskraft. Kanske är det den där bilden när han sitter där i de festliga pyjamaserna med sin bror och sina kusiner, fokuserad på sin surfplatta, i det varma skenet från sänglamporna. Det var en kväll fylld av enkel, trygg gemenskap. Eller bilden av honom på stranden, med goggles i pannan, redo för nästa våg. Han var en pojke som visste att det viktigaste i livet är att försöka, att ge sitt allt. Han gav sitt allt till er, och han ger sitt allt till Gud nu.

Vi hör i dagens första läsning: 'Förlåt din nästas orätt, så skall dina synder efterskänkas när du ber.' Det är en kallelse att leva i försoning, att inte låta bitterhetens gift få fäste. När vi sörjer, är det lätt att bli bitter på världen, på livet, på ödet. Men låt inte sorgen förvandlas till vrede. Låt den istället förvandlas till kärlek. Det är vad Benjamins liv lär oss. Han var en pojke som ville ge, som ville hjälpa, som ville att andra skulle ha det bra. Genom den brunn som bär hans namn i Vietnam, genom varje handling av godhet som görs i hans minne, fortsätter hans liv att flöda. Det är som om hans korta tid på jorden var ett frö som nu bär frukt långt efter att han har gått hem. Det är inte döden som har sista ordet; det är kärleken. Och kärleken är hos Gud.

När ni känner att sorgen blir för tung, när natten känns för lång, stanna upp. Tänk på Benjamin. Tänk på hur han log när han pratade om 'con chim airlines'. Tänk på hur han satt där, trygg i er kärlek. Han är hos Gud nu. Han är vid den bankett som Jesus talar om, där inga tårar finns, där inga sjukdomar kan nå, där allt är helat. Han väntar på er. Han hejar på er varje dag. Ni är inte ensamma i den här vandringen. Gud går bredvid er, och Benjamin är med er i varje bön, i varje minne, i varje kärleksfull handling ni gör.

Vad kan ni ta med er ut genom dörren idag? Gör en liten, enkel sak. När ni i dag ser en fågel på himlen, eller ett plan som stiger mot molnen, stanna upp i tre korta sekunder. Säg: 'Tack, Herre, för Benjamin. Tack för att han är hos dig.' Det är en liten bön, men den öppnar dörren till Guds frid. Den påminner er om att ni är älskade, att ni är sedda och att ni är burna. Benjamin har landat. Han är hemma. Och en dag, när tiden är inne, ska ni få mötas igen i det ljus som aldrig slocknar. Må Guds frid, som övergår allt förstånd, bevara era hjärtan och era sinnen i Kristus Jesus. Amen.