Tjugofemte söndagen under året

Det finns en särskild sorts stillhet i ett rum där ett barns leksaker, böcker eller kodningsprojekt finns kvar, som om de väntar på att någon ska komma tillbaka och plocka upp tråden. I dagens evangelium möter vi en vingårdsägare som går ut tidigt en morgon för att söka arbetare. Han går ut igen vid nio, vid tolv, vid tre, och ända fram till den sista timmen innan solnedgången. Han söker dem som står overksamma på torget. Han frågar dem: 'Varför står ni här hela dagen utan att göra något?' De svarar: 'Därför att ingen har anställt oss.' Och han svarar helt enkelt: 'Gå då ni också till min vingård.'

Det är en berättelse som på ytan handlar om rättvisa, men som i sitt hjärta handlar om Guds generositet. Det är en generositet som inte mäter timmar eller prestation. Det är en generositet som ser människan där hon står, mitt i sin väntan, mitt i sin tomhet, mitt i sin längtan efter att få höra till.

Jag tänker på Benjamin Vo. Ni som kände honom – ni som såg hur han med sin briljanta, nyfikna blick tog sig an världen – vet att han inte var en pojke som levde på ytan. Han var en människa som ständigt sökte sig djupare. Tänk på hur han, med den där logiska skärpan som gjorde att han som barn kunde förstå system som vuxna kämpade med, ändå alltid hade ett hjärta som var öppet för det som inte kunde mätas eller kodas. Han var en pojke som älskade fåglar och flygplan, en pojke som drömde om sitt eget 'con chim airlines'. Det var inte bara en lek; det var en längtan efter att lyfta, att se världen från ovan, att förstå hur allt hänger ihop.

Det finns en bild av honom, där han som fjortonåring står högt uppe på Kinesiska muren, flankerad av sin familj, med en blick som är så full av förundran och framtidstro att man nästan kan höra hans tysta skratt. Det var Benjamin – en pojke som sökte kontakt, som sökte skönhet, som sökte Gud i det lilla. Han levde sitt liv som om han visste att varje stund var en gåva.

Jag vet att ni, Thao och Alan, bär på en sorg som ibland känns som en obärbar tyngd. Tre månader har gått, och jag vet att det finns stunder då ni frågar er om ni kunde ha gjort mer, om ni missade något tecken, om ni kunde ha skyddat honom bättre. Lyssna nu noga på mig, för det här är sanningen som befriar: Sjukdom är aldrig ett straff. Det är aldrig resultatet av att ni som föräldrar brast. Gud anklagar er inte. Varför skulle ni då anklaga er själva? Ni gav honom allt. Ni gav honom er tid, era resor, era skratt, ert stöd när han kämpade på badmintonplanen, er närvaro vid varje steg. Ni älskade honom med en kärlek som var total. Att ni sörjer så djupt är bara beviset på hur djupt ni har älskat. Låt den stenen falla från era axlar idag. Ni är fria från skuld. Ni är burna av en nåd som är större än alla era mänskliga tvivel.

Paulus skriver i dagens andra läsning: 'För mig är livet Kristus, och döden en vinst.' Det är ett radikalt påstående. Han talar om att vara 'körd mellan två ting' – längtan efter att få vara hos Kristus, och nödvändigheten av att stanna kvar för andras skull. Det är precis den spänningen ni lever i nu. Ni vill vara hos Ben, ni vill förstå, ni vill ha svar, men ni är kallade att stanna kvar, att leva, att vara fruktbara för varandra och för Ryan.

Ryan, min lille vän, du bär på din brors arv på ett sätt som ingen annan kan. Du vet hur det var att dela vardagen, att skratta åt pappas skämt, att drömma om framtiden. Det bandet är inte brutet. Det är bara osynligt nu. Din bror Ben hejar på dig. Han vill att du ska leva, att du ska utforska världen, att du ska vara den du är skapad till att vara. Han är din storebror i evigheten, och han ser dig med en kärlek som aldrig dör.

I evangeliet säger vingårdsägaren till de som klagar: 'Är du avundsjuk för att jag är generös?' Det är en fråga som utmanar oss att se Guds godhet som något som inte tar ifrån oss något, utan som ger oss allt. Benjamin var en pojke vars hjärta var kalibrerat för himlen långt innan han kom dit. Han var den som, när han bara var femton år, bar på en så djupt rotad godhet att han i ett ögonblick av ren kärlek ville ge bort hela sin spargris för att hjälpa sin sjuke morbror William. Han slog den inte sönder, han behövde inte göra det, men själva viljan – den där oresonliga, vackra impulsen att lägga allt man har i någon annans händer – det är den sortens kärlek som evangeliet talar om. Det är kärleken som inte räknar procent, som inte väntar på kvitton.

Vi lever ofta våra liv som om vi ser i en spegel, dunkelt. Vi ser bara sorgen, vi ser tomrummet, vi ser det som inte blev. Men en dag ska vi se ansikte mot ansikte. En dag ska vi förstå varför vissa blommor plockas så tidigt. Benjamin har landat. Han är hos den Gud som skapade honom med en sådan briljans. Han är vid den bankett som Jesus har dukat, fri från all smärta, fri från all kamp. Han är hos den Gud som känner varje tår ni gråter och som räknar varje suck.

När ni går ut genom dörren idag, bär då med er en enkel sak. Det behöver inte vara stort. När ni ser en fågel lyfta mot skyn, eller ett flygplan lämna ett vitt spår över molnen, stanna upp i tre sekunder. Sjukdomen fick inte sista ordet; kärleken fick det. Säg bara en kort bön: 'Tack, Herre, för Benjamin. Tack för att han är i din frid.' Låt den bönen vara er flaska med välluktande olja, utgjuten vid Jesu fötter. Han hör er, han torkar era tårar, och han väntar på er i det ljus som aldrig slocknar. Ni är inte ensamma. Ni är burna. Ni är sedda. Och Benjamin, er älskade son och bror, han väntar på er i det ljus där ingen mer sorg finns. Amen.