Fredag i tjugofjärde veckan under året

Det finns en särskild sorts tystnad i ett hem där en ung människas skor fortfarande står kvar vid dörren. Det är inte en tystnad av tomhet, utan en tystnad av väntan, ett eko av en närvaro som har format väggarna och luften i rummet. I dagens evangelium möter vi en annan sorts väntan. Jesus vandrar från stad till stad, från by till by, och med honom följer en skara människor vars liv har blivit genomgripande förändrade. Där är Maria från Magdala, där är Johanna och Susanna. De följer honom inte för att de har alla svar, utan för att de har mött en barmhärtighet som har gjort dem hela. De stöder honom med sina egna resurser, de ger av det de har, för att de har förstått att i hans närhet är livet inte längre en kamp för överlevnad, utan en gåva att förvalta.

Paulus skriver i dagens första läsning till korinthierna med en nästan febrig intensitet: 'Om Kristus inte har uppstått, då är vår förkunnelse tom och er tro tom.' Han talar om uppståndelsen som själva fundamentet, den fasta marken under våra fötter när allt annat gungar. Han påminner oss om att om hoppet i Kristus bara gällde detta korta jordeliv, då vore vi de mest ömkansvärda av alla. Men så kommer den där meningen som skär genom varje sorg: 'Men nu har Kristus uppstått från de döda, som den förste av dem som insomnat.' Det är här, i det löftet, som vi får vila.

Jag tänker på Benjamin Vo. Ni som kände honom – ni som såg hur han med sin briljanta, nyfikna blick tog sig an världen – vet att han inte var en pojke som levde på ytan. Han var en människa som ständigt sökte sig djupare. Tänk på hur han, med den där logiska skärpan som gjorde att han som barn kunde förstå system som vuxna kämpade med, ändå alltid hade ett hjärta som var öppet för det som inte kunde mätas eller kodas. Han var en pojke som älskade fåglar och flygplan, en pojke som drömde om sitt eget 'con chim airlines'. Det var inte bara en lek; det var en längtan efter att lyfta, att se världen från ovan, att förstå hur allt hänger ihop. Det finns en bild av honom, där han som sjuåring står och kramar en stenstaty av en hund, med en blick som är så full av förundran och vänskap att man nästan kan höra hans tysta skratt. Det var Benjamin – en pojke som sökte kontakt, som sökte skönhet, som sökte Gud i det lilla.

Jag vet att ni, Thao och Alan, bär på en sorg som ibland känns som en obärbar tyngd. Tre månader har gått, och jag vet att det finns stunder då ni frågar er om ni kunde ha gjort mer, om ni missade något tecken, om ni kunde ha skyddat honom bättre. Lyssna nu noga på mig, för det här är sanningen som befriar: Sjukdom är aldrig ett straff. Det är aldrig resultatet av att ni som föräldrar brast. Gud anklagar er inte. Varför skulle ni då anklaga er själva? Ni gav honom allt. Ni gav honom er tid, era resor, era skratt, ert stöd när han kämpade på badmintonplanen, er närvaro vid varje steg. Ni älskade honom med en kärlek som var total. Att ni sörjer så djupt är bara beviset på hur djupt ni har älskat. Låt den stenen falla från era axlar idag. Ni är fria från skuld. Ni är burna av en nåd som är större än alla era mänskliga tvivel.

Det finns en händelse som ni har berättat som stannar kvar hos mig. När Benjamin var femton år, och hans morbror William var sjuk, ville han ge bort hela sin spargris för att hjälpa till. Han behövde aldrig göra det – det var inte nödvändigt – men viljan fanns där. Det var en impuls av ren, oegennyttig kärlek. Det är precis den sortens kärlek som Jesus talar om i evangeliet. Det är den sortens kärlek som inte räknar, som inte väntar på tacksamhet, som bara ger. Benjamin lärde oss att kärleken är det enda som överlever tid och rum. Han var en pojke vars hjärta var kalibrerat för himlen långt innan han kom dit.

Ryan, min lille vän, du bär på din brors arv på ett sätt som ingen annan kan. Du vet hur det var att dela vardagen, att skratta åt pappas skämt, att drömma om framtiden. Det bandet är inte brutet. Det är bara osynligt nu. Din bror Ben hejar på dig. Han vill att du ska leva, att du ska utforska världen, att du ska vara den du är skapad till att vara. Han är din storebror i evigheten, och han ser dig med en kärlek som aldrig dör.

Vi lever ofta våra liv som om vi ser i en spegel, dunkelt, som Paulus säger. Vi ser bara sorgen, vi ser tomrummet, vi ser det som inte blev. Men en dag ska vi se ansikte mot ansikte. En dag ska vi förstå varför vissa blommor plockas så tidigt. Benjamin har landat. Han är hos den Gud som skapade honom med en sådan briljans. Han är vid den bankett som Jesus har dukat, fri från all smärta, fri från all kamp. Han är hos den Gud som känner varje tår ni gråter och som räknar varje suck.

När ni går ut genom dörren idag, bär då med er en enkel sak. Det behöver inte vara stort. När ni ser en fågel lyfta mot skyn, eller ett flygplan lämna ett vitt spår över molnen, stanna upp i tre sekunder. Sjukdomen fick inte sista ordet; kärleken fick det. Säg bara en kort bön: 'Tack, Herre, för Benjamin. Tack för att han är i din frid.' Låt den bönen vara er flaska med välluktande olja, utgjuten vid Jesu fötter. Han hör er, han torkar era tårar, och han väntar på er i det ljus som aldrig slocknar. Ni är inte ensamma. Ni är burna. Ni är sedda. Och Benjamin, er älskade son och bror, han väntar på er i det ljus där ingen mer sorg finns. Amen.