I Faderns och Sonens och den helige Andes namn. Amen. Nåden från vår Herre Jesus Kristus, Guds kärlek och den helige Andes gemenskap vare med er alla.
Herre, förbarma dig. Kristus, förbarma dig. Herre, förbarma dig.
Kära vänner i Kristus,
I dagens evangelium målar Jesus upp en bild som vi alla kan se framför oss: en marknadsplats i gryningen, full av människor som väntar. De är där för att hitta arbete, för att få en dagsinkomst, för att kunna försörja sig. Och så kommer vingårdsägaren. Han går ut och anställer arbetare till sin vingård. Han kommer överens med dem om den vanliga dagslönen, och de går ut till arbetet. En enkel, tydlig början på dagen.
Men sedan fortsätter berättelsen. Vingårdsägaren går ut igen klockan nio, vid middagstid, klockan tre, och till och med så sent som klockan fem. Och varje gång hittar han fler människor som står sysslolösa på torget. De väntar. De har inte fått något arbete. De har inte blivit kallade. Och varje gång säger han till dem: ”Gå ni också ut i min vingård.”
Föreställ er den där sista gruppen, de som står där klockan fem. Dagen är nästan slut. Solen börjar sänka sig. De har stått där i timmar, kanske sedan gryningen, med en växande känsla av hopplöshet. Ingen har anställt dem. Kanske de känner sig bortglömda, överflödiga. Kanske de undrar om de inte är tillräckligt bra, eller om det helt enkelt inte fanns plats för dem. Och så kommer vingårdsägaren och kallar även dem. ”Gå ni också ut i min vingård.”
Det är en så mänsklig känsla, den där oron över att inte räcka till, att inte hinna med, att inte få vara med. Vi jämför oss ständigt med andra. Vi mäter våra liv i tid, i prestationer, i de år vi får. Och när vi ser ett liv som Benjamin Vo, ett liv som var så fyllt av löften, så skarpt i sin intelligens, så varmt i sitt hjärta, men som ändå fick en så kort tid här på jorden – då kan vi känna det där stinget av ”det är inte rättvist”. Det är den mänskliga reaktionen, precis som arbetarna som kom först och bar ”dagens börda och hetta” kände att de borde få mer än de som bara arbetade en timme.
Denna känsla av orättvisa, av att det inte går ihop, är en del av sorgen. Vi kanske tänker: Ben var så ung, han hade så mycket kvar att ge. Varför fick han inte en hel ”arbetsdag” i den här världen? Varför fick han inte uppleva det som många andra får? Denna fråga, ”varför”, är en tung börda att bära. Den är en del av den mänskliga erfarenheten när vi möter förlust. Vi vill att livet ska vara rättvist, att det ska följa en logisk ordning, att den som arbetar längst ska få mest, att den som lever längst ska ha upplevt mest. Men Guds rike fungerar inte alltid efter våra mänskliga måttstockar.
I den första läsningen hör vi profeten Hesekiel tala om de dåliga herdarna, de som bara vallar sig själva och inte tar hand om fåren. Fåren sprids, blir mat åt vilda djur. Men sedan kommer Guds löfte: ”Jag själv skall se efter och ta hand om mina får.” Och Psaltaren bekräftar det: ”Herren är min herde, mig skall intet fattas.” Gud är den gode herden, den omsorgsfulle vingårdsägaren. Han är den som ser, som kallar, som sörjer för. Hans omsorg är inte villkorad av hur länge vi har arbetat eller hur mycket vi har presterat. Hans omsorg är ett utflöde av hans oändliga kärlek.
Och det är här, i vingårdsägarens svar till de grälande arbetarna, som ljuset bryter in i rummet och vänder vår mänskliga logik upp och ner. Han säger: ”Min vän, jag är inte orättvis mot dig. Kom du inte överens med mig om den vanliga dagslönen? Ta vad som är ditt och gå. Vad om jag vill ge den siste lika mycket som dig? Eller är jag inte fri att göra som jag vill med mina egna pengar? Är du avundsjuk för att jag är generös?”
Det är en utmaning till vår mänskliga rättvisekänsla. Vi är så vana vid att mäta, att väga, att jämföra. Men Gud är inte bunden av våra system. Hans generositet är gränslös, hans kärlek är överflödande. Han är inte en arbetsgivare som snålt räknar timmar, utan en Fader som ger av sin fullhet. Och hans kallelse till sin vingård är inte en fråga om att fylla en kvot, utan om att välkomna varje själ till delaktighet i hans rike, på hans tid, med hans mått av kärlek.
Benjamin Vo var en pojke med ett sådant djupt, empatiskt hjärta. Minns hur han, redan som tolvåring, grät vid sin pappas fyrtioårsdag av en för tidig rädsla att förlora honom. Det var inte en rädsla för sig själv, utan en kärleksfull oro för den han älskade. Det var en så ren, så öm, så sårbar empati som bodde i hans bröst. Denna förmåga att känna med andra, att älska djupt – det var hans unika bidrag till Guds vingård. Det var frukten av hans liv, oavsett hur många år som tilldelades honom här på jorden. Hans kallelse var att vara just den han var: en mild, intelligent, kärleksfull son och bror.
Kära Alan och Thao, käre Ryan, och ni alla som älskade Benjamin. Det är lätt att känna att Benjamins tid i vingården var för kort, att han var bland de ”sista” som kallades. Men vingårdsägarens generositet säger oss att varje kallelse, oavsett när den kommer, är fullkomlig i Guds ögon. Det är inte antalet timmar som räknas, utan att man svarar på kallelsen, att man går in i vingården med sitt hjärta, och att man får ta emot vingårdsägarens fulla lön – den eviga kärleken och friden.
Benjamins liv var inte en ofullbordad berättelse. Det var en fullbordad symfoni av kärlek, glädje och empati. Han bar på en gåva att se och känna, att älska sin familj med en sådan innerlighet. Dessa gåvor, dessa frukter, är inte förgängliga. De är det som Gud ser och belönar med sin överflödande generositet. Hans liv var en hel dag i Guds vingård, full av mening och syfte, från början till slut, precis som vingårdsägaren själv hade bestämt.
Och det är viktigt att komma ihåg att sjukdom och lidande aldrig är ett straff från Gud, aldrig. Det är inte någons fel. Det är inte så att ni, Alan och Thao, missade något eller kunde ha gjort något annorlunda. Gud anklagar er inte, och ni får inte anklaga er själva. Han är den gode herden som omsluter er i er smärta, inte den som orsakar den. Han är vingårdsägaren som fyller er bägare till brädden, inte den som tar bort. Vissa sorger kommer bara, bortom vår kontroll, bortom allt vi kan förhindra. Men Guds kärlek är alltid större än sorgen, och hans generositet är alltid större än vår förlust.
Denna generositet sträcker sig till varje människa. Till dig som känner dig ensam, som kanske känner att du stått ”sysslolös” på livets marknadsplats, väntande på en kallelse. Till dig som bär på en tung sorg, som känner att livet har varit orättvist. Till dig som vakar över ett sjukt barn, eller som sörjer en älskad som lämnat er alldeles för tidigt. Gud ser dig. Han kallar dig. Hans hand är utsträckt, inte för att mäta din prestation, utan för att ge dig sin fulla, obegränsade kärlek. Han vill ge dig den ”vanliga dagslönen” – den eviga glädjen i hans rike – oavsett hur länge du har varit i hans vingård.
Så vad kan vi bära med oss ut genom dörren idag? Låt oss bära med oss en enkel sanning: Släpp taget om jämförelserna. Släpp taget om tanken att Gud mäter oss med mänskliga mått. Lita på att Gud är generös, bortom allt vi kan föreställa oss. Hans kärlek är överflödande, och hans kallelse är en gåva till varje själ, oavsett när den kommer. Benjamin har fått sin fulla lön, den eviga glädjen i Faderns hus. Och vi är alla kallade att ta emot samma gåva, med ett tacksamt och öppet hjärta, varje dag vi får vara i hans vingård.
Amen.
For the intentions entrusted to Ben on our prayer wall:
På Frälsarens befallning och styrkta av den gudomliga undervisningen vågar vi säga:
Fader vår, som är i himmelen. Helgat varde ditt namn. Tillkomme ditt rike. Ske din vilja, såsom i himmelen så ock på jorden. Gif oss idag vårt dagliga bröd. Och förlåt oss våra skulder, såsom ock vi förlåta dem oss skyldiga äro. Och inled oss icke i frestelse. Utan fräls oss ifrån ondo. Amen.
Må Herren välsigna oss, bevara oss från allt ont och leda oss till det eviga livet. Amen.
✝ May almighty God bless you: the Father, and the Son, and the Holy Spirit. Amen.