Tisdagen under sjuttonde veckan i den allmänna tiden

Kära bröder och systrar i Kristus,

Dagens läsningar bjuder in oss att reflektera över lidande, rättvisa och Guds outgrundliga plan. I den första läsningen hör vi Jeremias klagan, en djup sorg över sitt folks förstörelse. Han ropar ut: ”Låt mina ögon strömma av tårar dag och natt, utan vila, över den stora förstörelse som överväldigar mitt folks jungfrudotter, över hennes obotliga sår.” Det är en smärtsam bild av ett folk som känner sig övergivet, som undrar varför Gud har slagit dem med ett sår som inte kan läkas. De erkänner sin synd, sina fäders skuld, och vänder sig till Herren i bön: ”För ditt namns skull, förkasta oss inte, vanära inte din härlighets tron; kom ihåg ditt förbund med oss, och bryt det inte.”

Jeremias klagan speglar en mänsklig erfarenhet som är djupt igenkännbar: känslan av att vara överväldigad av smärta, att söka svar på varför lidande drabbar oss, och att trots allt vända sig till Gud i hopp. Vi vill förstå 'varför', vi vill finna en mening i det som verkar meningslöst. Men ibland, som Jeremia, kan vi bara uttrycka vår sorg och vår förtvivlan, och ändå, i samma andetag, vända oss till Gud som den ende som kan hjälpa.

I evangeliet förklarar Jesus liknelsen om ogräset i åkern. Han talar om Sonen av Människan som sår god säd – rikets barn – och om fienden som sår ogräs – den Ondes barn. Skörden är tidens slut, och då ska änglarna samla bort allt som orsakar synd och alla ogärningsmän. Men sedan säger Jesus något djupt tröstande: ”Då skall de rättfärdiga lysa som solen i sin Faders rike.”

Denna liknelse påminner oss om att det goda och det onda existerar sida vid sida i världen. Jesus säger inte att ogräset inte finns, eller att det inte orsakar skada. Han erkänner dess närvaro. Men han försäkrar oss också om att det finns en tid för skörd, en tid då all orättvisa kommer att rättas till, och då de rättfärdiga ska stråla i Guds rike. Det är ett löfte om att det goda i slutändan kommer att segra, och att Guds rättvisa och kärlek kommer att råda.

Sex veckor har gått sedan Benjamin Vo lämnade oss, och vi minns hans liv. Benjamin var en pojke som älskade att utforska världen, att resa med sin familj, sin 'perfekta fyra'. Från de livliga gatorna i Peking till de heliga grottorna i Lourdes och Vatikanen, Benjamins fotspår vittnar om en ung själ som uppskattade skönheten i Guds skapelse och de band han delade med dem han älskade. Han var en ung man som levde med ett öppet hjärta, som fann glädje i att vara med sin familj och uppleva nya platser. Denna glädje, denna nyfikenhet, var som den goda säden i Jesu liknelse, ett tecken på Guds rike som växte i hans liv.

Till Benjamins föräldrar, Alan och Thao, till hans bror Ryan, och till alla hans mostrar, farbröder och nära och kära: er sorg är djup, och det är naturligt att känna sig överväldigad av 'varför'. Livet kan ibland kännas som en åker där ogräs växer, och där det goda tycks hotas. Men Jesus försäkrar oss om att de rättfärdiga ska lysa som solen. Benjamin var en av de rättfärdiga, en god säd som nu lyser i sin Faders rike. Hans glädje, hans kärlek till att dela upplevelser med er, hans milda ande – detta är inte förlorat. Det är en del av den skörd som nu är i Guds händer.

Till alla barn som lider, och till varje familj som bär ett tungt kors, oavsett var ni befinner er: ni är sedda, ni är älskade, och Gud håller er. Han ser er smärta, och han lovar att det goda kommer att segra, att de rättfärdiga ska lysa. Ni är inte ensamma i er sorg, och Gud är med er i varje tår. Han är er styrka, er tröst, och er trygghet. Lita på hans löfte om att de som sår under tårar ska skörda med jubel, och att Benjamins liv nu är en del av Guds eviga glädje och ljus. Amen.