Måndagen den sjuttonde veckan under året

Kära bröder och systrar i Kristus,

Dagens läsningar bjuder in oss att reflektera över Guds trofasthet och hans rikes mystiska växt. I den första läsningen från profeten Jeremia hör vi en gripande bild: Herren befaller Jeremia att köpa en ländduk, bära den, och sedan gömma den i en klippskreva vid Parath. Efter lång tid får Jeremia hämta den, bara för att finna den rutten, "duglig till ingenting". Detta blir en bild för Juda folk, som genom sin olydnad och stolthet har blivit "dugligt till ingenting" i Guds ögon. Gud hade velat att de skulle hålla sig nära honom, som ländduken vid en mans midja, men de lyssnade inte.

Vilken sorglig bild av en relation som brister på grund av olydnad. Men i evangeliet vänder Jesus vår blick mot något helt annat, något fyllt av hopp och under. Han talar om himmelriket, och han använder sig av två enkla, vardagliga bilder: senapskornet och jästen. Han säger: "Himmelriket är likt ett senapskorn som en man tog och sådde i sin åker. Det är det minsta av alla frön, men när det har vuxit upp är det den största av alla trädgårdsväxter och blir en buske, så att himlens fåglar kommer och bygger bo i dess grenar."

Senapskornet, så litet, nästan osynligt, men med en otrolig potential att växa och bli något stort, något som kan erbjuda skydd och näring. Och jästen, dold i mjölet, osynlig men med en kraft att förvandla hela degen. Jesus vill lära oss att Guds rike inte alltid kommer med storslagna gester eller omedelbara uppenbarelser. Ofta börjar det i det lilla, i det dolda, i det som verkar obetydligt. Men dess kraft är omätbar, dess förmåga att växa och förvandla är oemotståndlig.

Detta är en djup tröst för oss, särskilt när vi känner oss små, när vi ser det som är bräckligt eller förlorat. Vi samlas idag, sex veckor efter att Benjamin Vo gick bort, och vi minns honom. Benjamins liv, även om det var kort, var som ett senapskorn. Hans nyfikenhet, hans djupa intresse för hur saker fungerade, hans förmåga att förstå komplexa idéer inom AI och molninfrastruktur redan som ung – detta var små frön av briljans och glädje. Han var en pojke som ständigt sökte kunskap, och den glädjen han fann i att lära sig och dela det med sin familj var som en liten, men kraftfull, jäst som förvandlade hans liv och dem omkring honom.

Benjamin visade oss att även de minsta fröna av intresse och omsorg kan växa till något stort. Hans milda ande och hans glädje, som han delade med sin familj, var inte obetydliga. Tvärtom. De var som senapskorn som såddes i hjärtana hos dem som älskade honom, och de fortsätter att växa och bära frukt i form av minnen, kärlek och hopp.

Till Benjamins föräldrar, Alan och Thao, till hans bror Ryan, och till alla hans mostrar, farbröder och nära och kära: er sorg är djup, och det kan kännas som att något litet, men oerhört värdefullt, har gått förlorat. Men kom ihåg Jesu ord om senapskornet och jästen. Guds rike växer i det dolda, även i smärtan. Benjamins liv är nu en del av det riket, och hans ande, hans kärlek, är inte borta. Den fortsätter att växa i er, att förvandla er, att ge er styrka. Låt hans minne vara som ett senapskorn som fortsätter att växa och erbjuda tröst och skydd.

Och till alla barn som lider, och till varje familj som bär ett tungt kors, oavsett var ni befinner er: ni är sedda, ni är älskade, och Gud håller er. Han ser det lilla fröet av hopp i era hjärtan, och han kommer att få det att växa. Han är den som förvandlar det minsta till det största, det dolda till det uppenbara. Må vi alla finna tröst i Guds löfte om att hans rike är nära, och att även det minsta bidraget av kärlek och tro kan växa till något evigt och underbart. Amen.