Torsdag i tjugofemte veckan under året

Det finns en särskild sorts tystnad som lägger sig över ett rum när en pusselbit saknas. Ni känner den tystnaden. Det är inte en tom tystnad, utan en tystnad mättad med allt det som en gång fyllde rummet med liv: ljudet av ett tangentbord där Ben kodade sina spel, det lätta skrapet av en stol när han vände sig om för att berätta om en ny idé för 'con chim airlines', eller det där speciella, förväntansfulla skrattet när han och hans pappa Alan planerade nästa 'airport spotting'-resa. I dagens läsning ur Predikaren möter vi en man som ser ut över världen och utbrister: 'Fåfängligheters fåfänglighet, allt är fåfänglighet.' Det låter bittert, nästan hopplöst. Han talar om solen som går upp och ner, om vinden som vänder, om floder som rinner till havet utan att någonsin fylla det. Det är en beskrivning av en värld som snurrar på, likgiltig inför våra förluster, en värld där generationer kommer och går som gräset som vissnar vid aftonen.

Men låt oss stanna vid den bilden en stund. Är det verkligen så? Är allt bara ett kretslopp utan mening? När vi ser på Benjamins korta, intensiva liv, ser vi inte fåfänglighet. Vi ser en eld som brann med en klarhet som få får uppleva. Ni vet, när man betraktar en Boeing 737 som lyfter, ser man hur den kämpar mot tyngdkraften för att nå en högre höjd. Det var Benjamin. Han var en pojke som alltid ville högre, alltid ville förstå mer, alltid ville bygga något som var större än han själv. Han var en pojke vars intellekt var som en väloljad maskin, men vars hjärta var en öppen dörr. Minns ni hur han, bara femton år gammal, erbjöd sig att ge bort hela sin spargris för att hjälpa sin morbror William? Han behövde inte krossa den, han behövde inte göra en stor affär av det. Det var erbjudandet i sig som var heligt. Det var ett hjärta som visste att det viktigaste man äger, det ger man bort.

I evangeliet ser vi kung Herodes. Han är förvirrad. Han har hört talas om Jesus, och han försöker desperat förstå vem denna person är. 'Johannes har jag låtit halshugga', säger han, och ändå kan han inte släppa tanken på honom. Han försöker se honom. Herodes lever i en värld av makt, av huvudlösa beslut och av en rastlös jakt på svar som han aldrig hittar. Han är så fångad i sina egna cirklar – precis som Predikaren beskriver – att han inte kan se det gudomliga när det står mitt framför honom. Han söker efter en politisk figur, en profet, en rival. Han söker inte efter Frälsaren.

Ni, Thao och Alan, ni lever i en värld som känns som Herodes värld just nu – förvirrad, tung och ibland skrämmande. Jag vet att ni bär på en sorg som känns som om den vill stoppa tiden. Tre månader har gått sedan Benjamin lämnade er, och jag vet att tystnaden i ert hem ibland känns som en fälla. Jag vet att ni, Alan, ibland ser tillbaka på den där drömmen i juli, där ni och Ben väntade i en kö för att köpa glass och han betalade för er, och att ni vaknar med en längtan som river i bröstet. Jag vet att ni undrar. Jag vet att ni bär på frågor som ingen människa kan svara på: 'Varför just han? Kunde vi ha gjort något mer? Var det något vi missade?'

Lyssna nu noga på mig, för det här är sanningen som befriar: Sjukdom är aldrig ett straff. Det är aldrig resultatet av att ni som föräldrar brast. Gud anklagar er inte. Varför skulle ni då anklaga er själva? Ni gav honom allt. Ni gav honom er tid, era resor, era skratt, ert stöd när han kämpade på badmintonplanen, er närvaro vid varje steg. Ni älskade honom med en kärlek som var total. Att ni sörjer så djupt är bara beviset på hur djupt ni har älskat. Låt den stenen falla från era axlar idag. Ni är fria från skuld. Ni är burna av en nåd som är större än alla era mänskliga tvivel. Sjukdomen var inte ert fel; det var en storm som ingen mänsklig hand kunde stoppa. Ni är inte anklagade; ni är älskade. Gud ser inte på er med anklagelse, utan med en barmhärtighet som är större än er sorg.

Benjamin var inte en 'fåfänglighet'. Han var en gåva. Han var en pojke som lärde er vad det innebär att vara briljant och ödmjuk på samma gång. Han var den som, trots sin egen kamp, alltid hade ett öga på sin bror Ryan. Ryan, min lille vän, du bär på din brors arv på ett sätt som ingen annan kan. Du vet hur det var att dela vardagen, att skratta åt pappas skämt, att drömma om framtiden. Det bandet är inte brutet. Det är bara osynligt nu. Din bror Ben hejar på dig. Han vill att du ska leva, att du ska utforska världen, att du ska vara den du är skapad till att vara. Han är din storebror i evigheten, och han ser dig med en kärlek som aldrig dör. Han är en del av din framtid, en del av den du håller på att bli. När du känner dig ensam, kom ihåg att han är hos Gud, och att Gud är närmare dig än din egen andning.

Vi lever ofta våra liv som om vi ser i en spegel, dunkelt. Vi ser bara sorgen, vi ser tomrummet, vi ser det som inte blev. Men en dag ska vi se ansikte mot ansikte. En dag ska vi förstå varför vissa blommor plockas så tidigt. Benjamin har landat. Han är hos den Gud som skapade honom med en sådan briljans. Han är vid den bankett som Jesus har dukat, fri från all smärta, fri från all kamp. Han är hos den Gud som känner varje tår ni gråter och som räknar varje suck. Minns ni hur han i drömmen sade till sin pappa: 'Inte oroa dig, jag kommer att vaka över er'? Det är inte bara en dröm; det är en sanning om gemenskapen mellan de heliga. Han är nära er.

När ni går ut genom dörren idag, bär då med er en enkel sak. Det behöver inte vara stort. När ni ser en fågel lyfta mot skyn, eller ett flygplan lämna ett vitt spår över molnen, stanna upp i tre sekunder. Sjukdomen fick inte sista ordet; kärleken fick det. Säg bara en kort bön: 'Tack, Herre, för Benjamin. Tack för att han är i din frid.' Låt den bönen vara er flaska med välluktande olja, utgjuten vid Jesu fötter. Han hör er, han torkar era tårar, och han väntar på er i det ljus som aldrig slocknar. Ni är inte ensamma. Ni är burna. Ni är sedda. Och Benjamin, er älskade son och bror, han väntar på er i det ljus där ingen mer sorg finns. Amen.