Sankt Matteus, apostel och evangelist

Vi börjar ofta vår bön i ett rum som känns för stort. Det är en märklig erfarenhet, att ett hem kan rymma så mycket liv, så många minnen – kodprojekt på en skärm, en dröm om ett flygbolag vid namn 'con chim airlines', ljudet av ett skratt över en sushimiddag – och ändå kännas så tyst när en av de främsta rösterna har tystnat. I dagens evangelium möter vi en man som satt vid ett tullhus. Han hette Matteus. Han var en man som förstod system, siffror och logik. Han satt där, försjunken i sitt arbete, när Jesus gick förbi. Jesus stannade inte för att diskutera hans siffror eller hans yrkesval. Han såg bara på honom och sade: 'Följ mig.' Och Matteus reste sig. Han lämnade allt det som definierade hans vardag för att följa en kallelse som han inte kunde förutse, men som han visste var sann.

Benjamin Vo var en pojke som också förstod system. Han hade en briljans som gjorde att han kunde navigera i molninfrastruktur och komplex matematik med en lätthet som förvånade vuxna. Men som ni, hans familj, vet så väl, var Ben så mycket mer än sin logiska skärpa. Han var en själ vars hjärta var kalibrerat för en annan sorts kallelse: kallelsen till ren, oegennyttig kärlek. Tänk på det ögonblicket när han, bara femton år gammal, erbjöd hela sin spargris för att hjälpa sin sjuke morbror William. Han behövde inte göra det, och han gjorde det inte genom att krossa spargrisen i en dramatisk gest, men han gjorde det i sitt hjärta. Det var ett erbjudande av allt han ägde. Det var en handling som speglade den sortens generositet som Jesus talade om när han sade: 'Jag vill se barmhärtighet, inte offer.' Ben förstod, på ett sätt som vi vuxna ofta glömmer, att kärleken inte handlar om vad vi har, utan om vad vi är villiga att ge bort.

Jag vet att ni, Thao och Alan, bär på en sorg som ibland känns som en obärbar tyngd. Tre månader har gått sedan Benjamin lämnade er, och jag vet att tystnaden i ert hem ibland kan bli en fälla för tankarna. Jag vet att ni, Alan, ibland ser tillbaka på den där drömmen i juli, där ni stod i kön för att köpa glass och Ben betalade, och att ni vaknar med en längtan som river i bröstet. Jag vet att ni undrar. Jag vet att ni bär på en tyngd av frågor: 'Varför just han? Kunde vi ha gjort något mer? Var det något vi missade?'

Lyssna nu noga på mig, för det här är sanningen som befriar: Sjukdom är aldrig ett straff. Det är aldrig resultatet av att ni som föräldrar brast. Gud anklagar er inte. Varför skulle ni då anklaga er själva? Ni gav honom allt. Ni gav honom er tid, era resor, er närvaro från Beijing till Rom, från Lourdes till de stillsamma stunderna vid köksbordet. Ni älskade honom med en kärlek som var total. Att ni sörjer så djupt är bara beviset på hur djupt ni har älskat. Låt den stenen falla från era axlar idag. Ni är fria från skuld. Ni är burna av en nåd som är större än alla era mänskliga tvivel. Sjukdomen var inte ert fel; det var en storm som ingen mänsklig hand kunde stoppa. Ni är inte anklagade; ni är älskade.

Paulus skriver i dagens första läsning: 'Lev på ett sätt som är värdigt den kallelse ni har fått.' Det låter som en uppmaning till prestation, men läs det igen. Det handlar om att leva med 'all ödmjukhet och mildhet, med tålamod, så att ni har fördrag med varandra i kärlek'. Det är precis det Benjamin gjorde. Han var en pojke som bar på en sådan mildhet att han kunde sitta med sin bror Ryan och dela en enkel måltid, helt fokuserad på nuet, helt närvarande i broderskapets band. Ryan, min lille vän, du bär på din brors arv på ett sätt som ingen annan kan. Det bandet är inte brutet. Det är bara osynligt nu. Din bror Ben hejar på dig. Han vill att du ska leva, att du ska utforska världen, att du ska vara den du är skapad till att vara. Han är din storebror i evigheten, och han ser dig med en kärlek som aldrig dör.

Jesus satt vid bordet med syndare och tullindrivare. Han satte sig där för att visa att Guds rike inte är för de 'perfekta', utan för de som behöver läkaren. 'De friska behöver inte läkare, men det gör de sjuka.' Benjamin är nu hos den store Läkaren. Han är fri från den kroppsliga smärta som begränsade hans sista tid. Han är hos den Gud som skapade honom med en sådan briljans, och han ser er nu med en blick som är fri från all smärta. Han är vid den bankett som Jesus har dukat, och jag tror att han, med sin gränslösa nyfikenhet, nu utforskar himlens egna flygrutter, alltid med ett öga på er.

Vi lever ofta våra liv som om vi ser i en spegel, dunkelt. Vi ser bara sorgen, vi ser tomrummet, vi ser det som inte blev. Men en dag ska vi se ansikte mot ansikte. En dag ska vi förstå varför vissa blommor plockas så tidigt. Benjamin har landat. Han är hos den Gud som känner varje tår ni gråter och som räknar varje suck.

När ni går ut genom dörren idag, bär då med er en enkel sak. Det behöver inte vara stort. När ni ser en fågel lyfta mot skyn, eller ett flygplan lämna ett vitt spår över molnen, stanna upp i tre sekunder. Sjukdomen fick inte sista ordet; kärleken fick det. Säg bara en kort bön: 'Tack, Herre, för Benjamin. Tack för att han är i din frid.' Låt den bönen vara er flaska med välluktande olja, utgjuten vid Jesu fötter. Han hör er, han torkar era tårar, och han väntar på er i det ljus som aldrig slocknar. Ni är inte ensamma. Ni är burna. Ni är sedda. Och Benjamin, er älskade son och bror, han väntar på er i det ljus där ingen mer sorg finns. Amen.