Tjugosjätte söndagen under året

Vi börjar ofta vår bön vid en tröskel. Ni känner den tröskeln. Det är den där osynliga linjen mellan det som var – när huset var fyllt av ljudet från ett tangentbord, av Benjamins ivriga förklaringar om hur en Boeing 737 lyfter, av de där små skratten när han och hans pappa Alan spanade efter flygplan – och den verklighet som nu råder. Det är en tröskel vi alla kliver över varje dag, en gräns mellan minnet av det vi förlorat och hoppet om det som ska komma.

I dagens läsning ur Hesekiel möter vi en utmaning: 'Är det min väg som är orättvis, eller är det inte snarare era vägar som är orättvisa?' Det är en text som kan kännas som ett slag mot den som redan sörjer. Vi vill ropa ut samma fråga till Gud när vi ser på Benjamin Vo, en pojke vars briljans och godhet var som en klar stjärna på vår himmel. Varför, Herre? Varför fick han inte flyga längre? Varför stannade hans resa så tidigt?

Men låt oss stanna vid bilden av vägen. Benjamin var en pojke som älskade att vara på väg. Han utforskade världen, från de stora städerna i Asien till de heliga platserna i Rom och Lourdes. Han var en pojke som inte bara studerade matematik och molninfrastruktur, utan som studerade livet självt med en nyfikenhet som var smittsam. Kommer ni ihåg hur han, med sin bror Ryan vid sin sida, alltid såg framåt? Det fanns en inbyggd riktning i honom, en vilja att lära sig, att förstå, att bygga. Han drömde om 'con chim airlines', och när han talade om det, glittrade hans ögon av en ren, oförställd glädje. Det var inte bara en lek; det var en inbjudan till att tro på att världen är en plats för möjligheter.

I evangeliet idag ställer Jesus oss inför liknelsen om de två sönerna. Den ena säger nej men går ändå; den andra säger ja men stannar kvar. Det handlar om att svara på Guds kallelse i nuet. Benjamin var en pojke som svarade 'ja' till livet. Han gjorde det inte genom att vara perfekt, utan genom att vara äkta. Han var en kämpe, en som förstod att 'att försöka är allt som betyder något'. När han stod på badmintonplanen, eller när han som tolvåring grät av kärlek och oro för sin pappa på dennes fyrtioårsdag, så visade han oss vad det innebär att vara helt närvarande i sin mänsklighet. Han höll inte tillbaka. Han gav allt.

Thao, Alan, jag vet att ni bär på en sorg som känns som om den vill stoppa tiden. Tre månader har gått sedan Benjamin lämnade er, och jag vet att tystnaden i ert hem ibland känns som en obärbar tyngd. Jag vet att ni, Alan, bär på drömmar – som den natten den 25 juni då ni såg Ben, stark och levande, och han sade till er: 'Ba ơi, test nào con cũng qua hết. Con tự thở được bình thường mà... sao con lại bị như vầy?' och sedan, med en mognad som bara änglar besitter, tröstade er: 'Không sao đâu, con sẽ dõi theo ba mẹ.' Det är ett minne som river i bröstet, men det är också en sanning som befriar.

Lyssna nu noga på mig, för det här är sanningen som befriar: Sjukdomen som tog Ben ifrån er var aldrig ett straff. Den var aldrig resultatet av att ni som föräldrar brast, eller att ni missade något. Gud anklagar er inte. Varför skulle ni då anklaga er själva? Ni gav honom allt. Ni var de föräldrar han behövde. Ni reste med honom, ni skrattade med honom, ni höll om honom genom varje storm. Att han var så trygg, så full av liv, så kärleksfull, är ett direkt resultat av den kärlek ni gav honom varje dag. Låt den stenen av skuld falla från era axlar nu. Ni har ingenting att be om ursäkt för. Ni är inte anklagade; ni är älskade. Gud ser inte på er med anklagelse, utan med en barmhärtighet som är större än er sorg.

Paulus skriver i sitt brev till filipperna: 'Ha samma sinnelag som Kristus Jesus.' Det sinnelaget handlar om att tömma sig själv för andras skull. Det är precis vad Benjamin gjorde när han erbjöd sin spargris för att hjälpa sin morbror William. Han behövde inte krossa den, han behövde inte göra en stor sak av det. Det var erbjudandet i sig, den där rena, oegennyttiga impulsen att lägga allt han ägde i någon annans händer, som visade vem Benjamin var. Han förstod att kärleken är den enda valutan som betyder något i evigheten.

Ryan, min lille vän, din bror Ben hejar på dig. Han vill att du ska utforska världen, att du ska bygga dina egna drömmar, att du ska leva fullt ut. Han är din storebror i evigheten, och det bandet – det där osynliga, starka bandet av brödraskap – det kan ingen död bryta. När du känner dig ensam, kom ihåg att han är hos Gud, och att Gud är närmare dig än din egen andning. Du är inte ensam i din sorg; du är omgiven av din brors kärlek som nu är förvandlad till Guds ljus.

Vi lever ofta våra liv som om vi ser i en spegel, dunkelt. Vi ser bara sorgen, vi ser tomrummet, vi ser det som inte blev. Men en dag ska vi se ansikte mot ansikte. En dag ska vi förstå varför vissa blommor plockas så tidigt. Benjamin har landat. Han är hos den Gud som känner varje tår ni gråter och som räknar varje suck. Han är vid den 'Banquet of Heaven', tillsammans med Saint Carlo Acutis, och jag tror att de två, med sin gemensamma nyfikenhet, nu betraktar världen med en blick som är fri från all smärta.

När ni går ut genom dörren idag, bär då med er en enkel sak. Det behöver inte vara stort. När ni ser en fågel lyfta mot skyn, eller ett flygplan lämna ett vitt spår över molnen, stanna upp i tre sekunder. Sjukdomen fick inte sista ordet; kärleken fick det. Säg bara en kort bön: 'Tack, Herre, för Benjamin. Tack för att han är i din frid.' Låt den bönen vara er flaska med välluktande olja, utgjuten vid Jesu fötter. Han hör er, han torkar era tårar, och han väntar på er i det ljus som aldrig slocknar. Ni är inte ensamma. Ni är burna. Ni är sedda. Och Benjamin, er älskade son och bror, han väntar på er i det ljus där ingen mer sorg finns. Amen.