Onsdagen efter den tjugoåttonde veckan under året

Det börjar ofta med en blick ut genom ett fönster, en stilla stund när regnet slår mot rutan och man undrar vart tiden tog vägen. Vi lever våra liv i så fasta rutiner, i så noggrant uppställda strukturer, att vi nästan glömmer bort vad som bär oss när marken plötsligt gungar. Benjamin Vo, vår kära Ben, var en pojke som älskade strukturer. Han var en som förstod logikens och kodens språk, som kunde fördjupa sig i komplexa system och molntjänster med en sådan lätthet att vuxna häpnade. Men ni som älskade honom vet att hans briljanta intellekt bara var den yttre ramen. Det som gjorde Ben till den han var, det var hans milda och oändligt goda hjärta. Den där varma, glada glimten i ögat, det lilla leendet när han pratade om sina drömmar om att bygga något eget, kanske ett eget litet flygbolag – 'con chim airlines' – där himlen låg öppen och fri. Det fanns en sådan renhet i hans sätt att möta världen, en nyfikenhet som inte handlade om att erövra för egen skull, utan om att förstå och finnas till för andra.

I dagens första läsning ställer aposteln Paulus oss inför ett vägval som skär rakt igenom våra liv. Han skriver till galaterna om kökets och andens frukter, om två helt olika sätt att existera. På ena sidan står splittringen, avundsjukan, de hårda låsningarna och rädslan; på den andra sidan står andens frukter: *kärlek, glädje, frid, tålamod, vänlighet, godhet, trofasthet, mildhet och självbehärskning.* Paulus påminner oss om att den som lever i Anden inte längre är slav under lagens tunga ok eller under den ständiga oron att inte räcka till. Han pekar på en frihet som inte är flykt, utan ett djupt rotat tillstånd av att höra till Kristus.

Och det är här, mitt i den sanningen, som vi måste stanna upp och våga titta på det som gör ont. Thao och Alan, jag vet att saknaden efter Benjamin river i brörstet på ett sätt som ord knappt kan nå. Det har gått fyra månader sedan han gick hem till Gud, och tomrummet efter honom är så påtagligt i varje hörn av huset. Jag vet också hur det är för er som föräldrar att i tysta nattstunder bära på den där tunga, malande tanken: *Skulle vi ha sett något tidigare? Kunde vi ha gjort något annorlunda?* Låt mig säga er detta, så mjukt och så bestämt som det någonsin kan sägas, med hela Guds barmhärtighet som vittne: Ni har inte misslyckats. Gud anklagar er inte, och ni måste sluta anklaga er själva. Sjukdomar som den Ben kämpade så modigt emot är aldrig ett straff, och de kommer aldrig från någon mänsklig försummelse eller något ni kunde ha förhindrat. Vissa prövningar i denna brutna värld drabbar oss helt bortom all kontroll, och ingen vaksamhet i världen hade kunnat hålla dem borta. Ni älskade Benjamin med en fullkomlig kärlek. Ni gav honom ett liv fyllt av resor, upptäckter, skratt och en trygghet som få förunnas. Den kärleken var inte förgäves – den bär honom nu, och den bär er.

Men se på hur Jesus bemöter den mänskliga ytligheten i dagens evangelium. Han talar till fariséerna och de skriftlärda, människor som var så oändligt noga med att räkna mynt, att putsa utsidan av koppen och hålla alla regler, men som samtidigt glömde bort kärleken till Gud och medmänniskan. De lade tunga bördor på andra som de själva inte rörde ett finger för att lyfta. Det är lätt att falla i den fällan, eller hur? Att tro att vi måste prestera vår sorg, att vi måste hålla ihop en fasad för omvärlden, att vi måste visa upp en styrka vi inte har för att duga inför Gud eller varandra. Jesus vänder upp och ner på den falska tryggheten. Han kallar oss bort från det som bara är yta och in i det som är äkta.

Benjamin levde den äktheten. Tänk på den där gången, när han bara var femton år gammal, och helt oprovocerat berättade för sina föräldrar att han var beredd att ge bort hela sin spargris för att hjälpa sin morbror William som drabbats av slaganfall. Han krossade den inte, han gjorde ingen stor sak av det inför andra; det var bara själva erbjudandet, den rena, oegennyttiga impulsen hos en pojke som ville lägga allt han hade i andras händer för att lindra en smärta. Det är den sortens hjärta som speglar Andens frukter som Paulus talar om. En godhet som inte är tillgjord, som bara flödar fram ur en själ som är skapad till Guds avbild.

Ryan, min lille vän, din bror Ben hejar på dig från den plats där han nu får vila i fullkomlig frid. Han vill inte att du ska bära på en sorg som tynger ner dig; han vill att du ska fortsätta leva, fortsätta upptäcka, fortsätta bygga dina egna drömmar med samma nyfikenhet och mod som han bar på. Bandet mellan er bryts inte av döden. Han är din bror, i tiden och i evigheten, och han omfamnas av samma ljus som en dag ska samla oss alla.

När ni går ut härifrån idag, ta då med er en enda liten sak, något som är nog så litet att det ryms i din hand. Nästa gång du känner en stilla vindpust, eller ser en fågel lyfta mot skyn, stanna upp i tre sekunder. Säg bara tyst för dig själv: *Tack, Herre, för Benjamin.* Låt den korta bönen bli er vila. Sjukdomen fick inte sista ordet; kärleken fick det. Och den kärleken är starkare än döden.