I Faderns och Sonens och den helige Andes namn. Må Guds frid, han som är vår gode herde och konung, vara med er alla.
Herre, du som söker upp de förlorade, Kyrie eleison. Kristus, du som förbinder de sårade och helar de sjuka, Christe eleison. Herre, du som leder oss till evigt liv, Kyrie eleison.
Vi börjar ofta med en bild av att se. Tänk er en pojke som står vid ett fönster på en flygplats, med näsan tryckt mot glaset, helt uppslukad av hur en Boeing 737 rör sig över asfalten. Det är en bild av förundran. Det är en bild av en människa som inte bara ser ett objekt, utan som ser möjligheter, logik och skönhet i en maskin som är byggd för att trotsa tyngdlagen. Benjamin Vo var en sådan pojke. Han bar på en nyfikenhet som var lika vidsträckt som himlen själv. Ni minns honom, inte som en pojke som satt still, utan som en som ständigt utforskade – vare sig det var genom att koda komplexa system på GitHub eller genom att sitta vid sin pappas sida och drömma om 'con chim airlines'. Det var en dröm som föddes ur en ren, barnslig glädje, en dröm som fick honom att fnittra och le bara vid tanken på att få lyfta från marken. Han var en pojke som vågade se uppåt, en pojke vars briljanta sinne alltid var i rörelse mot något större.
I dagens första läsning hos profeten Hesekiel möter vi en annan bild, en som är ännu djupare och mer trösterik. Gud talar till oss som en herde: 'Jag skall själv leta efter mina får och ta mig an dem.' Det är inte en konung som sitter på en avlägsen tron och betraktar oss från ovan. Det är en herde som går ut i mörkret, som söker upp det förlorade, som binder upp det skadade och som helar det sjuka. Det är bilden av en Gud som inte lämnar oss ensamma när himlen är mulen och mörk. Det är bilden av en Gud som personligen tar ansvar för varje liv, varje hjärtslag, varje dröm som verkar ha avbrutits i förtid.
Det har gått fem månader sedan den trettonde juni. Jag vet, kära Alan och Thao, att det finns dagar då ni känner att ni vandrar i den där skuggan som profeten beskriver, där det är molnigt och mörkt. Jag vet att tystnaden i ert hem ibland känns som en avgrund. När man har förlorat ett barn, känns det som om hela världen har stannat, som om den logik och ordning som Benjamin älskade så mycket har blivit till kaos. Men lyssna till vad Herren säger: 'Jag skall själv ge mina får vila.' Det är ett löfte om att Benjamin redan har funnit den vilan. Han som var så nyfiken på hur världen fungerade, han vilar nu i den som är världens skapare. Han är inte borta; han är hos Herden som känner varje får vid namn.
I dagens evangelium, på denna stora fest för Kristus, Universums Konung, får vi se hur den här Konungen regerar. Han regerar inte genom makt, inte genom våld, inte genom att kräva underkastelse. Han regerar genom barmhärtighet. Han säger: 'Vad ni har gjort för en av dessa mina minsta bröder, det har ni gjort för mig.' Det är här homilins hjärta slår. Det är här vi förstår vad ett liv är värt. Benjamins liv var inte en serie av prestationer, inte bara kodrader eller flygplansmodeller. Det var en serie av kärlekshandlingar. Minns ni hur han, helt utan att någon bad honom, erbjöd sin spargris för att hjälpa sin morbror William? Han behövde inte krossa den, han behövde inte tömma den. Själva erbjudandet – den totala viljan att ge allt han ägde för att lindra en annans smärta – det var den gåva som räknades i Guds ögon. Det är den sortens hjärta som speglar Konungens eget hjärta.
Och här, kära föräldrar, måste jag få tala rakt in i det som tynger er mest. Jag vet att det finns nätter när ni undrar om ni missade något. Ni undrar om ni borde ha sett tecknen tidigare, om ni kunde ha gjort mer för att skydda honom från det som drabbade honom. Låt mig få säga er detta, så mjukt och så absolut fast det bara går: Ni har inte misslyckats. Gud anklagar er inte. Den sjukdom som Benjamin drabbades av var aldrig ett straff, och den var aldrig resultatet av någon mänsklig försummelse eller från något ni gjorde eller glömde göra. Ni var hans trygga hamn. Ni gav honom allt. Ni älskade honom med en kärlek som var hans största trygghet. Det finns inget att förebrå sig själv för. Sjukdomen var inte ett betyg på er omsorg; det var en smärtsam prövning som ingen mänsklig vaksamhet hade kunnat avvärja. Låt den stenen av skuld falla från era axlar nu. Ni är fria. Gud ser er kärlek, och den är helig i hans ögon. Ni är inte ansvariga för det som var bortom mänsklig kontroll. Ni är ansvariga för den kärlek ni gav, och den kärleken var fullkomlig. Gud kräver inte mer än den kärlek ni gav.
Ryan, min lille vän, jag vill tala direkt till dig. Din bror, din bästa vän, han hejar på dig. Han ser dig när du bygger, när du lär dig, när du drömmer om framtiden. Han finns med dig i varje steg. Du behöver inte bära sorgen ensam, och du behöver inte vara rädd för att vara glad. Benjamin ville att du skulle leva, att du skulle upptäcka världen, precis som ni gjorde tillsammans. Du är hans bror, för alltid. Det bandet är starkare än döden, och det bandet är en del av Guds egen kärlek till er båda. Du är den som bär vidare hans glädje, hans nyfikenhet, hans sätt att se på världen. Varje gång du skrattar, varje gång du upptäcker något nytt, så hedrar du honom. Han är med dig i varje flygplansspaning, i varje ny upptäckt du gör.
Paulus skriver till korinthierna: 'Liksom alla dör genom Adam, skall alla få nytt liv genom Kristus.' Det är den stora vändpunkten. 'Den sista fienden som förintas är döden.' Vi lever i en tid då vi ser fienden, vi ser smärtan, vi ser tomheten. Men Kristus är Konungen som redan har vunnit. Han har satt döden under sina fötter. Benjamin tillhör nu det riket där ingen sjukdom längre har någon makt, där inga sjukhusväggar begränsar, där varje dröm han bar på får blomma ut i Guds fulla ljus. Han är inte långt borta. Han är i den kärlek ni känner för honom, i de minnen ni delar, i den tacksamhet som trots allt finns där för att ni fick vara hans föräldrar.
Kära vänner, vi är kallade att leva som Benjamin levde. Han var en pojke som ville ge. Han ville bygga. Han ville hjälpa. Han ville att andra skulle ha det bra. Kanske är det så vi hedrar honom bäst idag. Inte genom att stanna i sorgen, utan genom att låta hans godhet flöda genom oss. Varje gång ni sträcker ut en hand till någon som behöver hjälp, varje gång ni visar barmhärtighet, varje gång ni delar ett leende med någon som är ensam – då lever Benjamins kärlek vidare. Han var en pojke som förstod att kärleken är det enda som räknas när vi står inför Konungen.
Det finns en värld som behöver den godhet som Benjamin visade oss. Kanske är det en liten sak, som att visa extra omtanke för någon som har det svårt, eller att stanna upp vid en fågel eller ett flygplan på himlen och bara viska ett tack. Det är så vi lever vidare för Ben. Det är så vi hedrar hans minne. Vi lever inte för att glömma, vi lever för att låta hans godhet flöda genom oss. Vi lever för att visa att kärleken är starkare än döden, att ljuset är starkare än mörkret, att hoppet är starkare än förtvivlan.
Ni är inte ensamma. Ni är älskade med en kärlek som aldrig sviker. Benjamin är hos Gud, och han väntar på er. Sjukdomen fick aldrig sista ordet; det fick kärleken. Och den kärleken bär er, dag för dag, steg för steg, hela vägen hem. Allt är väl, för Gud är trofast. Allt är kärlek, för det var så Ben levde. Må ni finna styrka i att veta att han vilar i frid, och att ni en dag ska få se det leendet igen, i ett ljus som aldrig slocknar.
Låt oss därför gå ut härifrån med en ny blick. Låt oss se världen med Benjamins nyfikenhet och med Guds barmhärtighet. Låt oss minnas att vi alla är får i Herdens hjord. Han känner våra namn. Han känner vår smärta. Och han lovar att leda oss hela vägen hem, till de gröna ängar där Benjamin redan springer fritt. Ta med er denna lilla tanke: varje gång ni ser upp mot himlen och ser ett flygplan, eller ser en fågel flyga, minns då att Benjamin är fri, att han ler, och att han väntar på att få visa er allt han har upptäckt i Guds eviga rike. Det är inte ett avsked, det är ett 'vi ses snart'. Och under tiden, låt oss leva så att hans kärlek får växa genom oss. Amen.
For the intentions entrusted to Ben on our prayer wall:
På Frälsarens befallning och styrkta av den gudomliga undervisningen vågar vi säga:
Fader vår, som är i himmelen. Helgat varde ditt namn. Tillkomme ditt rike. Ske din vilja, såsom i himmelen så ock på jorden. Gif oss idag vårt dagliga bröd. Och förlåt oss våra skulder, såsom ock vi förlåta dem oss skyldiga äro. Och inled oss icke i frestelse. Utan fräls oss ifrån ondo. Amen.
Må Herren välsigna er och bevara er i sin frid. Gå i frid, i vissheten om att Guds kärlek är starkare än döden.
✝ May almighty God bless you: the Father, and the Son, and the Holy Spirit. Amen.