I Faderns och Sonens och den helige Andes namn. Må Guds nåd och frid vara med er alla i denna stund av gemenskap.
Herre, förbarma dig över oss. Kristus, förbarma dig över oss. Herre, förbarma dig över oss.
Det börjar ofta med en bild av att sitta vid en vägkant. Tänk er den blinde mannen i dagens evangelium, sittande där i dammet, i utkanterna av staden Jeriko. Han är en man som har lärt sig att lyssna. Han kan inte se folkmassorna, han kan inte se ansiktena på dem som går förbi, men han hör. Han hör ljudet av steg, sorlet av röster, och han känner på sig att något är annorlunda. När han får höra att Jesus från Nasaret går förbi, händer något i hans inre. Han börjar ropa. Han ropar inte bara för att bli hörd; han ropar för att han vet att hans liv står på spel. Han ropar: 'Jesus, Davids son, förbarma dig över mig!'
Det är en bild av total sårbarhet, men också av en okuvlig tro. Folk försöker tysta honom. De säger åt honom att vara tyst, att hålla sig på sin plats, att inte störa. Men han ropar bara högre. Han låter sig inte stoppas av andras förväntningar eller av det faktum att han är liten och obetydlig i deras ögon. Han är en man som vet vad han behöver, och han vet vem som kan ge det.
Benjamin Vo var en pojke som också visste vad det innebar att söka, att fråga, att vilja förstå. Ni minns honom inte som en som satt vid vägkanten, utan som en som var i ständig rörelse – i tanken, i sin nyfikenhet, i sin kärlek. Han var en pojke vars blick alltid tycktes söka sig mot horisonten, likt en pilot som förbereder sig för start. Han älskade flygplan, den där drömmen om 'con chim airlines' som han delade med sin pappa, var inte bara en lek. Det var en förlängning av hans själ – en önskan att få lyfta, att få se världen från ovan, att få förstå hur allt hänger samman. Han var en pojke av ljus och av logik, en pojke som kunde tala om molninfrastruktur och komplexa system med en mognad som förvånade alla, men vars hjärta alltid förblev mjukt, öppet och djupt empatiskt.
I dagens första läsning hör vi Herren tala till kyrkan i Efesos. Han säger: 'Jag känner dina gärningar, din möda och din uthållighet.' Han ser allt. Han ser det som ingen annan ser. Han ser kampen, han ser tröttheten, och han ser den kärlek som en gång var så stark. Men han ger också en varning: 'Du har övergivit din första kärlek.' Det är en kallelse att minnas, att vända om, att återvända till det som är väsentligt. För oss, som lever i sorgen efter Benjamin, kan detta låta som en utmaning. Hur ska vi kunna minnas den 'första kärleken' när allt vi känner är en saknad som känns som en avgrund?
Men tänk på Ben. Tänk på den pojken som, helt utan att någon bad honom om det, erbjöd sin egen spargris för att hjälpa sin morbror William. Han krossade den aldrig, han tömde den aldrig, men erbjudandet fanns där. Det var en ren, oegennyttig handling av kärlek. Det var hans sätt att säga: 'Jag ser din smärta, och jag vill ge allt jag har för att lindra den.' Det är den sortens kärlek som Gud ser. Det är den sortens kärlek som inte försvinner, för den är en del av Guds eget väsen. När vi nu, fem månader efter den trettonde juni, känner att vi inte orkar mer, när vi känner att vi har förlorat vår väg, så påminner oss evangeliet om att Jesus stannar upp. Han stannar upp för den blinde mannen. Han stannar upp för dig.
Kära Alan och Thao, jag vet att nätterna är långa. Jag vet att det finns stunder då ni undrar om ni kunde ha gjort mer, om ni missade något, om ni borde ha sett tecknen tidigare. Låt mig få säga er detta, så mjukt och så absolut fast det bara går: Ni har inte misslyckats. Gud anklagar er inte. Den sjukdom som Benjamin drabbades av var aldrig ett straff, och den var aldrig resultatet av någon mänsklig försummelse. Ni var hans trygga hamn. Ni gav honom allt. Ni älskade honom med en kärlek som var hans största trygghet. Det finns inget att förebrå sig själv för. Ni har inte missat något. Sjukdomen var inte ett betyg på er omsorg; det var en smärtsam prövning som ingen mänsklig vaksamhet hade kunnat avvärja. Låt den stenen falla från era axlar nu. Ni är fria från den skulden. Gud ser er kärlek, och den är helig i hans ögon. Ni är inte ansvariga för det som var bortom mänsklig kontroll. Ni är ansvariga för den kärlek ni gav, och den kärleken var fullkomlig.
Jesus frågar den blinde mannen: 'Vad vill du att jag skall göra för dig?' Det är en fråga som han ställer till er i dag. Vad bär ni på? Vilken börda är tyngst? Han vill inte att ni ska ge honom ett teologiskt svar. Han vill att ni ska svara som den blinde mannen: 'Herre, låt mig få se.' Låt mig få se ljuset igen. Låt mig få se att mitt barn är tryggt. Låt mig få se att min sorg inte är slutet på historien.
Ryan, min lille vän, din bror Ben ser dig. Han ser hur du växer, hur du bygger, hur du lär dig. Han hejar på dig från den andra sidan. Du behöver inte bära sorgen ensam. Du är hans bror, för alltid. Det bandet är starkare än döden, och det bandet är en del av Guds egen kärlek till er båda. Var inte rädd för att leva. Ben ville att du skulle upptäcka världen, precis som ni gjorde tillsammans. Varje gång du skrattar, varje gång du bygger något nytt, så hedrar du honom.
Vi lever i en värld som ofta vill tysta oss, precis som folkmassan ville tysta den blinde mannen. De vill att vi ska gå vidare, att vi ska glömma, att vi ska vara 'normala'. Men evangeliet lär oss att vi får ropa. Vi får vara ärliga med vår smärta. Vi får säga till Gud: 'Det gör ont. Jag saknar honom. Jag förstår inte.' Och Jesus, han stannar upp. Han vänder sig om. Han ser oss med en blick som inte dömer, utan som helar.
Benjamin var en pojke som förstod att livet är en gåva. Han levde med en sådan intensitet, en sådan nyfikenhet, att han hann uppleva mer av världen än många som lever dubbelt så länge. Han var en pojke som älskade fåglar och flygplan, en pojke som såg skönheten i det lilla. Nu vilar han i den 'Banquet of Heaven', vid Guds bord, där inga tårar finns och där varje dröm får blomma ut. Han är hos Gud, och han ber för er.
När ni går ut härifrån i dag, ta då med er denna bild: Jesus som stannar upp vid vägkanten. Han ser er. Han ser er kamp, han ser er kärlek, han ser er trofasthet. Han säger till er, precis som han sa till den blinde: 'Din tro har räddat dig.' Ni har hållit fast vid hoppet, ni har älskat, ni har burit varandra. Det är den tron som bär er nu. Och ni är inte ensamma. Benjamin är hos Gud, och han väntar på er. Sjukdomen fick aldrig sista ordet; det fick kärleken. Och den kärleken bär er, dag för dag, steg för steg, hela vägen hem. Allt är väl, för Gud är trofast. Allt är kärlek, för det var så Ben levde. Må ni finna styrka i att veta att han vilar i frid, och att ni en dag ska få se det leendet igen, i ett ljus som aldrig slocknar. Amen.
For the intentions entrusted to Ben on our prayer wall:
På Frälsarens befallning och styrkta av den gudomliga undervisningen vågar vi säga:
Fader vår, som är i himmelen. Helgat varde ditt namn. Tillkomme ditt rike. Ske din vilja, såsom i himmelen så ock på jorden. Gif oss idag vårt dagliga bröd. Och förlåt oss våra skulder, såsom ock vi förlåta dem oss skyldiga äro. Och inled oss icke i frestelse. Utan fräls oss ifrån ondo. Amen.
Må Herren välsigna er och bevara er, och må hans ansikte lysa över er. Gå i frid.
✝ May almighty God bless you: the Father, and the Son, and the Holy Spirit. Amen.