Fredag i tjugonionde veckan under året

Det börjar ofta med en blick ut genom ett fönster, en blick som Benjamin Vo kände väl. Han satt ofta och betraktade himlen, inte bara för att se vädret, utan för att se flygplanen – de där stålkonstruktionerna han älskade så högt, de som han i sin lekfulla fantasi gav namnet ’con chim airlines’. Det fanns en särskild sorts klarhet i hans blick, en förmåga att se bortom det omedelbara, att se en horisont som vi andra ofta missar när vi är upptagna med vardagens bekymmer. Han var en pojke som förstod att världen är större än det vi kan mäta, större än det vi kan kontrollera med våra logiska ekvationer.

I dagens evangelium talar Jesus till folket om just denna förmåga att se. Han säger: ’När ni ser ett moln stiga upp i väster säger ni genast att det blir regn... Ni hycklare! Ni vet hur ni skall tyda himlens och jordens utseende, varför kan ni då inte tyda den nuvarande tiden?’ Jesus talar inte om meteorologi. Han talar om förmågan att läsa tecknen på Guds närvaro mitt i det som sker. Han talar om att förstå att livet – med alla dess skiftningar, dess solsken och dess plötsliga stormar – inte är en slumpmässig händelse, utan en inbjudan till att leva i sanning inför Gud.

Vi lever ofta som om vi vore fångar i vår egen tid, fastlåsta vid det vi kan förklara. När sorgen drabbar oss, när en stol blir tom och ett skratt tystnar, då försöker vi tyda det som om det vore en ekvation som ska gå jämnt ut. Vi letar efter orsaker, vi letar efter fel, vi letar efter var vi kunde ha gjort annorlunda. Thao och Alan, jag vet att de senaste fyra månaderna har varit en vandring genom ett landskap där marken ofta känns som om den ger vika. Jag vet att tystnaden i ert hem ibland kan kännas som en anklagelse, en fråga som ekar: ’Vad missade vi? Kunde vi ha gjort något mer?’

Låt mig säga er detta, så mjukt och så fast det bara går: Ni har inte misslyckats. Gud anklagar er inte, och ni måste sluta anklaga er själva. Sjukdomar som den Benjamin bar på är aldrig ett straff, och de springer aldrig ur någon mänsklig försummelse. De är inte ett resultat av att ni inte var tillräckligt vaksamma eller att ni missade ett tecken. Vissa prövningar i denna brutna värld drabbar oss bortom all mänsklig kontroll, och ingen vaksamhet i världen hade kunnat hejda dem. Ni älskade Benjamin med en fullkomlig, okuvlig kärlek. Ni gav honom ett liv fyllt av upptäckter, resor och en värme som bär er än i dag. Ni var hans trygga hamn, och det är ni fortfarande. Det finns inget att förebrå sig själv för. Ni gjorde allt, och Gud ser er kärlek som ett dyrbart offer.

Paulus påminner oss i dagens första läsning om att vi är kallade till enhet och frid. Han skriver: ’Lev värdigt den kallelse ni har fått, med all ödmjukhet och mildhet, med tålamod, så att ni har fördrag med varandra i kärlek.’ Att ha fördrag med varandra i kärlek – det är den tråd som löper genom Benjamins korta men så rika liv. Minns ni hur han, bara femton år gammal, helt oprovocerat ville ge bort hela sin spargris för att hjälpa sin morbror William? Han krossade den inte, han gjorde ingen affär av det; det var själva erbjudandet, den rena, oegennyttiga impulsen hos en pojke som ville lägga allt han hade i andras händer för att lindra en smärta. Det är precis det hjärtat som speglar Guds eget väsen. Den kärleken försvinner inte bara för att en kropp slutar fungera. Den kärleken är den enhet som Paulus talar om, en enhet som sträcker sig bortom dödens gräns.

Ryan, min lille vän, din bror Ben ser dig. Han ser hur du växer, hur du utforskar världen, hur du bär hans minne vidare. Han hejar på dig, precis som han alltid gjorde när ni stod sida vid sida vid köksbänken eller framför någon spännande utställning. Bandet mellan er är inte något som har klippts av; det är något som har blivit osynligt, men som är starkare än någonsin. Han är din bror, i tiden och i evigheten. När du känner dig ensam, kom ihåg att ni delar samma tro, samma hopp och samma kärlek som döden inte kan röra. Han finns med dig i varje flygplan du ser på himlen, i varje tanke du har om framtiden.

Jesus talar i evangeliet om att göra upp med sin motståndare medan man är på väg. Det är en uppmaning till försoning, till att inte bära på skulder eller bitterhet. För er, kära familj, betyder det att ni måste försonas med er egen sorg. Försonas med att ni inte kan förstå allt. Försonas med att ni inte behöver bära bördan av att ’ha missat något’, för ni har inte missat något. Ni har älskat. Och kärleken är det enda som består. När vi står inför Guds ansikte, så är det inte våra prestationer eller våra misslyckanden som räknas, utan den kärlek vi har gett och tagit emot.

Benjamin var en pojke som förstod att livet är en resa. Han såg världen, han reste till Rom, till Lourdes, han såg så mycket. Han var en resenär som nu har nått målet. Han har inte lämnat er; han har bara gått före till den plats där flygplanen inte längre behöver bränsle, där den briljanta nyfikenheten får möta det outgrundliga ljuset, och där all smärta blir till glädje. Han är hos Gud, och han är hos er i varje kärleksfull tanke.

När ni går ut härifrån i dag, ta då med er denna enda enkla sak: låt er inte tyngas av tanken på vad som kunde ha varit. Låt er istället fyllas av tacksamhet för att Benjamin var. Han var en gåva, en strålande, briljant och mild gåva. Och gåvor försvinner inte bara för att de byter ägare; de förblir en del av den som har tagit emot dem. Nästa gång ni ser ett flygplan skära genom molnen, stanna upp i tre sekunder och viska en stilla tacksägelse för Benjamin. Låt den bönen bli er vila. Sjukdomen fick inte sista ordet; kärleken fick det. Och den kärleken bär er nu, hela vägen hem till den dag då ni möts igen i ett ljus som aldrig slocknar. Amen.