Minnesdag för den helige Josaphat, biskop och martyr

Det börjar ofta med en bild av en dörr. Inte en dörr som stängs, utan en dörr som står på glänt. Ni minns kanske hur Benjamin, med sin alldeles egna, kloka blick, kunde betrakta en ny plats eller en ny utmaning. Han var en pojke som inte bara såg ytan; han såg möjligheterna. Tänk er honom, kanske tolv år gammal, i sin Lakers-tröja, stående framför ett gammalt tempel i fjärran land, med fingrarna formade till ett fredstecken. Det var inte bara en pose för ett foto. Det var Benjamin. Det var hans sätt att säga: 'Jag är här, jag är närvarande, och jag är fridfull.' Han bar på en nyfikenhet som var så stor att den nästan sprängde hans unga bröst, en nyfikenhet som drev honom att lära sig allt om hur världen hänger ihop – från molninfrastrukturen i datorernas värld till hur man bäst upptäcker ett flygplan vid en startbana. Han var en pojke som byggde broar mellan människor genom sitt blotta sätt att vara, genom sitt leende, genom den där sällsynta förmågan att se sin pappa i ögonen och förstå, utan ord, vad som behövdes.

I dagens första läsning hör vi aposteln Paulus skriva ett av de mest ömma breven i hela Nya testamentet. Han skriver till Filemon om Onesimus. Han kallar honom för sitt eget hjärta. 'Jag sänder honom – det vill säga mitt eget hjärta – tillbaka till dig.' Paulus ber inte om något som en order, trots att han har rätten att göra det. Han ber av kärlek. Han ber Filemon att se Onesimus inte längre som en slav, utan som en broder. Det är en rad som öppnar sig långsamt om man stannar upp vid den: 'kanske var det därför han var borta från dig en tid, för att du skulle få honom tillbaka för alltid, inte längre som en slav utan som en broder.' Det är ett ord om hopp som trotsar döden. Det är ett ord som säger att det vi älskar, det som vi har gett vårt hjärta till, aldrig går förlorat i Guds ögon. Det blir bara förvandlat. Det blir något mer.

Benjamin var en sådan gåva. Han var en broder, en son, en vän, vars liv strömmade ut och berörde så många. Och när vi talar om honom, talar vi inte om ett avslutat kapitel. Vi talar om någon som nu tillhör den eviga gemenskapen, någon som har blivit 'mer än' allt det vi kunde se med våra ögon här på jorden. Det är en smärtsam sanning att vi inte längre kan se honom vid frukostbordet, att vi inte kan höra hans tankar om 'con chim airlines' eller diskutera nästa resa. Men Paulus ord påminner oss om att kärleken har en egen logik, en logik som inte räknar i tid eller avstånd. Kärleken räknar i närvaro.

Och här, kära Alan och Thao, måste jag få stanna upp. Jag vet att det har gått fyra månader sedan den trettonde juni. Jag vet att tystnaden i ert hem ibland ekar av frågor som ni inte kan besvara. Jag vet att det finns stunder då ni undrar om ni missade något, om ni kunde ha gjort mer, om ni borde ha sett något tidigare. Låt mig få säga er detta, så mjukt och så absolut fast det bara går: Ni har inte misslyckats. Gud anklagar er inte. Den sjukdom som Benjamin drabbades av är aldrig ett straff, och den springer aldrig ur någon mänsklig försummelse eller från något ni gjorde eller glömde göra. Ni var hans trygga hamn. Ni gav honom allt. Ni älskade honom med en kärlek som var hans största trygghet. Det finns inget att förebrå sig själv för. Ni har inte missat något. Sjukdomen var inte ett betyg på er omsorg; det var en smärtsam prövning som ingen mänsklig vaksamhet hade kunnat avvärja. Låt den stenen falla från era axlar nu. Ni är fria från den skulden. Gud ser er kärlek, och den är helig i hans ögon. Ni är inte ansvariga för det som var bortom mänsklig kontroll. Ni är ansvariga för den kärlek ni gav, och den kärleken var fullkomlig.

I dagens evangelium frågar fariséerna Jesus när Guds rike ska komma. De letar efter tecken, efter yttre bevis, efter något de kan peka på: 'Här är det!' eller 'Där är det!' Men Jesus svarar dem med en stillhet som borde få oss alla att stanna upp: 'Guds rike kommer inte på ett sådant sätt att man kan se det med sina ögon... Ty Guds rike är inom er.' Det är en rad som vi ofta läser för snabbt. 'Guds rike är bland er.' Det betyder att det inte är en plats vi ska resa till, inte en framtid vi ska vänta på. Det är här, mitt i vår sorg, mitt i våra tårar, mitt i den där tysta stunden när ni minns hans leende. Det är här, i den kärlek ni fortfarande bär på för Benjamin, som Guds rike finns. Det riket är inte ett rike av död, utan av liv. Det är ett rike där Benjamin nu lever, fritt från allt det som begränsade hans kropp här på jorden.

Jesus varnar oss också: 'Det kommer dagar då ni skall längta efter att få se en av Människosonens dagar, men ni kommer inte att få se den.' Han talar om längtan. Han talar om den där tomheten som uppstår när den vi älskar inte längre är fysiskt närvarande. Det är en smärta som är verklig. Det är en smärta som Jesus själv kände när han stod vid Lasarus grav. Han grät. Han förstod att förlusten är en del av att vara människa. Men han stannar inte vid tårarna. Han pekar mot ljuset. Han säger att när han väl uppenbarar sig, så kommer det att vara som blixten som lyser upp hela himlen. Det är en bild av total klarhet. En dag ska det som nu är dolt för oss, det som vi nu bara ser genom en spegel i en gåta, bli tydligt. En dag ska ni se Benjamin i det ljuset, och då kommer ni att förstå att han aldrig var borta, att han hela tiden var omsluten av Guds kärlek, precis som ni är.

Ryan, min lille vän, jag vill tala direkt till dig. Din bror Ben ser dig. Han ser hur du växer, hur du bär på hans minne, hur du fortsätter att upptäcka världen. Han är inte en bild i ett album; han är en broder som hejar på dig från den andra sidan. Det band ni har, det som skapades genom alla resor, alla skratt, alla stunder av brödraskap, är ett band som döden inte kan klippa av. Var inte rädd för att leva ditt liv fullt ut. Var inte rädd för att skratta eller att vara glad. Ben ville att du skulle vara lycklig. Han bar på en sådan godhet, en sådan vilja att hjälpa andra, att den godheten nu lever vidare i dig. Du är hans arv. Du är den som bär hans leende vidare in i framtiden.

Vi lever i en värld som ofta är besatt av att 'se' och 'bevisa'. Vi vill ha svar på våra frågor. Vi vill veta varför. Men tron handlar inte om att ha alla svar. Tron handlar om att våga lita på att Gud är god, även när vi inte förstår. Benjamin var en pojke som förstod detta på ett sätt som vi vuxna ofta glömmer. Minns ni hur han, när han var tolv, ville ge bort sin spargris för att hjälpa sin morbror? Han behövde inte krossa den; det var själva erbjudandet, den rena impulsen att lägga allt han hade i andras händer, som var hans bön. Han gav sig själv, helt och hållet, till dem han älskade. Det är den sortens kärlek som Jesus talar om i dag. En kärlek som inte väntar på att någon annan ska göra något, utan en kärlek som bara ger, för att det är det enda den kan göra.

Det finns en tröst i att veta att Benjamin nu vilar i den kärleken. Han behöver inte längre kämpa. Han behöver inte längre oroa sig för vad framtiden ska bära med sig. Han är hemma. Och ni, Alan och Thao, ni är också hemma i Guds kärlek. Ni är inte ensamma i er sorg. Ni är en del av en kyrka som gråter med er, som ber med er, som hoppas med er. Och varje gång ni känner den där tyngden, varje gång ni känner att ni inte orkar, kom då ihåg att ni inte behöver bära det själva. Gud bär er. Han bär er genom natten, och han bär er in i morgondagen.

Det finns en bild jag vill att ni tar med er i dag. Inte en bild av ett avslut, utan en bild av en fortsättning. När ni ser upp mot himlen, när ni ser ett flygplan stiga, eller när ni ser en fågel som flyger fritt, stanna då upp. Låt det vara en påminnelse om att Benjamin är fri. Att han är hos Gud. Att han väntar på er. Och i den stunden, viska ett tack. Tack för att han var er son. Tack för att han var en broder. Tack för att han var en gåva som aldrig, aldrig försvinner. Det är det enda ni behöver göra i dag. Att bara minnas, att bara älska, och att våga hoppas. Guds rike är bland er. Det är i er kärlek till varandra. Det är i det hopp ni delar. Och det riket ska aldrig ta slut. Det riket är Benjamin, det riket är ni, det riket är Gud. Och i det riket, kära vänner, är allt väl. Allt är helat. Allt är kärlek. Amen.