Fredag i tjugofemte veckan under året

Det finns en rytm i skapelsen som vi ofta glömmer bort i vår febriga jakt på att kontrollera tillvaron. Predikaren påminner oss idag om att 'allt har sin tid, och för allt som sker under himlen finns en tid'. Det är en text som kan kännas skoningslös när vi ser på våra egna liv, särskilt när vi tänker på hur kort tid Benjamin fick vandra här på jorden. Vi vill att tiden ska vara en linje som sträcker sig långt framåt, en rak väg där vi kan planera, bygga och förutse. Men livet, som Benjamin Vo lärde oss genom sin korta, intensiva närvaro, är inte en linje. Det är en gåva, en serie av ögonblick som vi får ta emot som de kommer.

Minns ni hur Ben brukade sitta vid fönstret på flygplanet, djupt fokuserad, med telefonen i hand för att fånga den där perfekta vyn av molnen och horisonten? Han var en pojke som förstod att varje resa har ett början och ett slut, men att det är i själva betraktandet av resan – i nyfikenheten och förundran – som livet verkligen äger rum. Han var inte rädd för att se. Han var inte rädd för att lära sig. Han bar på en briljans som räckte långt in i framtiden, men han bar också på en enkelhet som gjorde att han kunde finna glädje i de minsta ting. Det är den bilden jag vill att ni bär med er idag: Benjamin, inte som en pojke som försvann, utan som en pojke som lärde oss att se upp mot himlen med samma förväntan som han hade när han väntade på att ett flygplan skulle landa.

Jag vet att tystnaden i ert hem, Thao och Alan, ibland känns som en obärbar tyngd. Tre månader har gått sedan Benjamin lämnade er, och jag vet att sorgen ibland ambuscherar er när ni minst anar det. Kanske är det när ni ser hans tomma plats vid bordet, eller när ni tänker på de där drömmarna – som när ni drömde att ni stod i glasskön och Ben betalade för er. Det är en smärta som river i bröstet, en längtan som inte går att mätta. Men jag vill säga er en sak som är viktigare än all er sorg: ni är inte anklagade. Sjukdomen som tog Ben ifrån er var inte ert fel. Gud anklagar er inte, och ni måste sluta anklaga er själva. Ni gav honom allt. Ni älskade honom, ni reste med honom, ni skrattade med honom. Ni var de föräldrar han behövde. Att han var så trygg, så full av liv och så kärleksfull, är ett direkt resultat av den kärlek ni gav honom varje dag. Låt den stenen av skuld falla från era axlar nu. Ni har ingenting att be om ursäkt för. Ni har bara kärlek att minnas.

I dagens evangelium frågar Jesus sina lärjungar: 'Vem säger folket att jag är?' Det är en fråga som ekar genom tiderna, men Jesus stannar inte vid vad folket säger. Han vänder sig till dem, direkt: 'Men ni, vem säger ni att jag är?' Det är här, i det personliga mötet, som hoppet föds. Petrus svarar: 'Guds Messias.' Och sedan, mitt i det erkännandet, talar Jesus om lidandet. Han talar om att Sonen måste lida, förkastas och dö, men också om att han ska uppstå. Jesus visar oss att lidandet inte är slutet på berättelsen. Det är en del av den, ja, men det är inte hela berättelsen. För Benjamin, för er, och för oss alla, är uppståndelsen det sista ordet. Ben är inte borta; han är hos Gud. Han är hos den som känner varje detalj i hans briljanta sinne och varje bultande slag i hans goda hjärta.

Ryan, min lille vän, jag vet hur mycket du saknar din bror. Du vet hur det var att dela vardagen, att skratta åt pappas skämt, att drömma om framtiden. Det bandet är inte brutet. Din bror Ben hejar på dig. Han vill att du ska leva, att du ska utforska världen, att du ska vara den du är skapad till att vara. Han är din storebror i evigheten, och han ser dig med en kärlek som aldrig dör. Han är en del av din framtid. När du känner dig ensam, kom ihåg att han är hos Gud, och att Gud är närmare dig än din egen andning.

Vi lever ofta våra liv som om vi ser i en spegel, dunkelt. Vi ser bara sorgen, vi ser tomrummet, vi ser det som inte blev. Men en dag ska vi se ansikte mot ansikte. En dag ska vi förstå varför vissa blommor plockas så tidigt. Benjamin har landat. Han är hos den Gud som skapade honom med en sådan briljans. Han är vid den bankett som Jesus har dukat, fri från all smärta, fri från all kamp. Han är hos den Gud som känner varje tår ni gråter och som räknar varje suck.

När ni går ut genom dörren idag, bär då med er en enkel sak. Det behöver inte vara stort. När ni ser en fågel lyfta mot skyn, eller ett flygplan lämna ett vitt spår över molnen, stanna upp i tre sekunder. Sjukdomen fick inte sista ordet; kärleken fick det. Säg bara en kort bön: 'Tack, Herre, för Benjamin. Tack för att han är i din frid.' Låt den bönen vara er flaska med välluktande olja, utgjuten vid Jesu fötter. Han hör er, han torkar era tårar, och han väntar på er i det ljus som aldrig slocknar. Ni är inte ensamma. Ni är burna. Ni är sedda. Och Benjamin, er älskade son och bror, han väntar på er i det ljus där ingen mer sorg finns. Amen.