Fredag i trettioförsta veckan under året

Det börjar ofta med en alldeles vardaglig syn, något så enkelt att vi nästan går förbi det i vår iver att förstå de stora frågorna. Tänk er en pojke som sitter vid ett bord, djupt försjunken i att koda en app eller bygga en logisk struktur för ett spel. Benjamin Vo hade en förmåga att se världen som ett nätverk av möjligheter, en plats där varje detalj – vare sig det var en rad kod eller en flygplansvinge – kunde bära på en djupare mening. Ni som kände honom minns den där klara blicken, den där nyfikenheten som aldrig stannade vid ytan. Han bar på en briljans som var långt före sin tid, men det var inte hans intellekt som var hans främsta gåva. Det var hans hjärta. Det var den där milda, nästan tysta godheten som gjorde att han, bara femton år gammal, ville ge bort hela sin spargris för att hjälpa sin morbror William. Han behövde inte krossa den, han behövde inte göra en stor sak av det; det var själva erbjudandet, den rena impulsen att lägga allt han ägde i andras händer, som vittnade om vem han var. En pojke som inte höll fast vid sitt eget, utan förstod att kärlek är det enda som växer när man delar med sig av den.

I dagens första läsning skriver aposteln Paulus till filipperna med en intensitet som känns ända in i märgen: ”Vårt hemland är himlen, och därifrån väntar vi också den som skall rädda oss, herren Jesus Kristus.” Paulus talar till människor som lever i en värld som ofta känns fientlig mot korset, en värld där många låter sin buk bli sin gud och sina tankar upptas av det som är jordiskt. Det är en skarpsynt beskrivning av den rastlöshet vi alla känner. Vi jagar efter trygghet, efter svar, efter att få ordning på tillvaron. Men Paulus påminner oss om att vår sanna adress inte finns här. Vi är på genomresa. Benjamin, som älskade att utforska världen, som såg mer av den på sina femton år än många gör på en livstid, har nu nått fram till det sanna hemlandet. Han har gått före oss, inte som en främling, utan som en som redan har fått sin kropp förvandlad till likhet med Kristi härlighetskropp. Han väntar på oss där, i den gemenskap som aldrig tar slut.

Och här, kära Alan och Thao, måste jag få tala rakt in i det som känns tyngst. Det har gått fyra månader sedan den trettonde juni. Jag vet att tystnaden i ert hem ibland ekar av frågor som ni inte kan besvara. Jag vet att det finns stunder då ni undrar om ni missade något, om ni kunde ha gjort mer, om ni borde ha sett något tidigare. Låt mig få säga er detta, så mjukt och så absolut fast det bara går: Ni har inte misslyckats. Gud anklagar er inte. Den sjukdom som Benjamin drabbades av är aldrig ett straff, och den springer aldrig ur någon mänsklig försummelse eller från något ni gjorde eller glömde göra. Ni var hans trygga hamn. Ni gav honom allt. Ni älskade honom med en kärlek som var hans största trygghet. Det finns inget att förebrå sig själv för. Ni har inte missat något. Sjukdomen var inte ett betyg på er omsorg; det var en smärtsam prövning som ingen mänsklig vaksamhet hade kunnat avvärja. Låt den stenen falla från era axlar nu. Ni är fria från den skulden. Gud ser er kärlek, och den är helig i hans ögon.

I dagens evangelium berättar Jesus liknelsen om den förvaltare som anklagas för att ha slösat bort sin herres egendom. Det är en märklig berättelse, en berättelse som ofta förbryllar oss. Förvaltaren ställs inför ett val: han kan inte gräva, han skäms för att tigga. Han väljer att handla klokt, att använda det han har för att säkra sin framtid. Jesus säger: ”De som hör denna världen till är klokare mot sitt eget släkte än de som hör ljusets värld till.” Vad menar han? Kanske menar han att vi, som kallar oss ljusets barn, ofta är alldeles för fega när det gäller att satsa allt på det som verkligen betyder något. Vi håller fast vid det som är förgängligt, medan vi borde investera i det som är evigt. Benjamin förstod detta på ett sätt som vi vuxna ofta glömmer. Han satsade inte på att samla på sig, utan på att ge. Han satsade på kärleken. När han ville hjälpa sin morbror, när han lyssnade på sin fars berättelser som om de vore livsviktiga sanningar, när han lekte med tanken på sin ’con chim airlines’ – han investerade i relationer, i glädje, i det som bygger upp Guds rike här på jorden.

Det är som om Jesus säger till oss: ”Var kloka. Använd er tid, er kärlek och er omsorg till att bygga broar som håller in i evigheten.” Benjamin har redan gjort sin investering. Han har lagt sitt hjärta i Guds händer. Och nu är det vår uppgift, ni som bär honom i ert minne, att fortsätta förvalta den kärleken. Det gör ni inte genom att vara perfekta, utan genom att vara trogna. Genom att fortsätta älska varandra, genom att finnas där för Ryan, genom att låta er sorg bli en del av den bön som ständigt stiger upp till Gud. Ryan, min lille vän, din bror Ben finns med dig. Han hejar på dig i varje steg du tar. När du bygger, när du skapar, när du tänker på framtiden – han är där. Ni delar ett band som döden inte har makt över. Var inte rädd för att vara ledsen, men var inte rädd för att leva. Han ville att du skulle leva, att du skulle vara lycklig, att du skulle fortsätta upptäcka världen. Han ser dig med stolthet. Du bär hans minne vidare, inte genom att stanna upp, utan genom att växa och älska, precis som han gjorde.

Vi lever i en tid då vi ofta känner oss som om vi kastas hit och dit av vågorna. Vi hör röster som säger att vi måste vara starka, att vi måste gå vidare, att vi måste ’få ordning på livet’. Men evangeliet inbjuder oss till något annat: till att vila i Guds barmhärtighet. Jesus inbjuder oss att bära vårt kors, men han lovar att han bär det tillsammans med oss. Han vet att ni har förlorat en del av er själva, och han vill vara den som håller ihop er när ni känner er splittrade. Han ser er, han hör er, och han gråter med er. Han som grät vid Lasarus grav, han som kände smärtan av att förlora en vän, han förstår er tårar. Han är inte långt borta. Han är mitt i er sorg.

Benjamin var en pojke som förstod att kärlek handlar om att ge. Minns ni hur han, utan att någon bad honom, ville ge bort sin hela spargris för att hjälpa sin morbror William? Han behövde inte krossa den, han behövde inte göra en stor affär av det. Det var själva erbjudandet – den rena, oegennyttiga impulsen hos en pojke som ville lägga allt han hade i andras händer för att lindra en annans smärta – som var så vackert. Det är den sortens kärlek som inte dör. Den lever vidare i er, i era handlingar, i hur ni möter andra människor. Det är så Guds rike växer. Det är inte genom de stora gesterna, utan genom den kärlek som vi vägrar att släppa taget om, även när allt annat känns mörkt. Det är en kärlek som liknar det ljus som Paulus talar om, ett ljus som inte kan släckas av döden.

När ni går ut genom dörren i dag, ta då med er en enda liten sak. Det är inte vår uppgift att förstå allt. Det är vår uppgift att älska. Älska varandra, älska Ryan, älska varandra som föräldrar. Älska Benjamin genom att leva det liv han inte fick leva klart. Varje gång ni ser ett flygplan på himlen, varje gång ni ser en fågel som lyfter, stanna upp i tre sekunder. Viska ett tack. Tack för att han fanns. Tack för att han gav oss så mycket. Tack för att han nu vilar i Guds hand, där ingen smärta kan nå honom. Sjukdomen fick inte sista ordet. Kärleken fick det. Och den kärleken bär er nu, hela vägen hem, tills den dag då ni möts igen i ett ljus som aldrig slocknar. Amen.