Tisdag i tjugonionde veckan under the ordinarie året

Det börjar ofta med något så enkelt som ett par skor som står kvar i hallen, eller en tyst datorskärm där raderna av kod stannade mitt i en tanke. För Benjamin Vo var världen en plats fylld av rymd och möjligheter. Han var en pojke med ett skarpt intellekt och en snabb logik, men det som verkligen bar hans dagar var den där milda, glada godheten. Ni minns hans entusiasm när han pratade om sina idéer, som den där egna drömmen om ’con chim airlines’ – hans egna flygplan och tankar som lyfte mot skyn, där han alltid delade ett leende med sin pappa Alan. Det fanns en sådan livsglädje i honom, en öppenhet som rörde vid alla som kom i hans närhet.

I dagens första läsning skriver Paulus till efesierna om hur vi en gång stod utan hopp och utan Gud i världen, men att vi nu har kommit nära genom Kristi blod. Paulus målar upp en bild av ett tempel som växer, där Kristus själv är hörnstenen och där vi är sammanfogade till en helig boning åt Gud i Anden. Det är en tanke som kan kännas svindlande när vi står mitt i en sorg som river upp allt. Hur kan man tala om ett tempel, om en gemenskap, när ett rum har blivit så plågsamt tyst? Vi söker efter svar i ekvationer och minnen, men Paulus påminner oss om att vi inte är främlingar längre. Vi hör hemma i Guds eget hus.

Och det är precis hit som evangeliets ord bjuder in oss i dag. Jesus säger till sina lärjungar: ’Spänn fast bältet och håll lamporna tända, och var som tjänare som väntar på sin herre när han kommer hem från bröllopet.’ Det är en bild av vaksamhet, men inte en vaksamhet som handlar om rädsla eller om att hålla borta en olycka. Det är en vaksamhet som handlar om längtan. Tjänarna väntar inte med stela ansikten; de väntar på att dörren ska öppnas och att den som de älskar ska stiga in. Jesus vänder till och med på ordningen och säger att han själv ska binda upp sin klädnad, låta dem lägga sig till bords och tjäna dem.

Tänk på den bilden. Det är den Gud vi tror på – en Gud som inte står på avstånd och kräver, utan som kommer för att tjäna, för att bära, för att möta oss där vi är som tröttast. Jag vet att för er, Thao och Alan, har de senaste månaderna varit en vandring genom ett landskap där marken stundtals har känts omöjlig att stå på. Att förlora Benjamin är att bära på en tyngd som få kan föreställa sig. Och jag vet att det i tysta stunder kan smyga sig på en tanke som bränner: ’Kunde jag ha gjort något annorlunda? Missade jag något i min vaksamhet?’ Låt mig säga er detta, så mjukt och så fast det bara går: Ni har inte misslyckats. Gud anklagar er inte, och ni måste sluta anklaga er själva. Sjukdomar som den Benjamin kämpade emot är aldrig ett straff, och de springer aldrig ur någon mänsklig försummelse. Vissa prövningar i denna brutna värld drabbar oss bortom all mänsklig kontroll, och ingen vaksamhet i världen hade kunnat hejda dem. Ni älskade Benjamin med en fullkomlig, okuvlig kärlek. Ni gav honom ett liv fyllt av upptäckter, resor och en värme som bär er än i dag.

Benjamin själv bar på en sådan naturlig vilja att ge. Tänk på den gången, när han bara var femton år gammal, då han helt oprovocerat berättade för er att han var beredd att ge bort hela sin spargris för att hjälpa sin morbror William som drabbats av slaganfall. Han krossade den inte, han gjorde ingen affär av det inför galleriet; det var bara själva erbjudandet, den rena, oegennyttiga impulsen hos en pojke som ville lägga allt han hade i andras händer för att lindra en smärta. Det är precis det hjärtat som speglar Guds eget väsen. Den kärleken försvinner inte bara för att en kropp slutar fungera.

Ryan, min lille vän, din bror Ben hejar på dig från den plats där han nu vilar i Guds ljus. Han vill att du ska fortsätta bygga, fortsätta upptäcka och leva ditt liv med mod och nyfikenhet. Bandet mellan er bryts aldrig. Han är din bror, i tiden och i evigheten, omsluten av samma kärlek som håller oss alla uppe.

När ni går ut härifrån i dag, ta då med er denna enda enkla sak: låt era lampor brinna, inte i oro, utan i tillförsikt. Nästa gång du ser ett flygplan skära genom molnen, stanna upp i tre sekunder och viska en stilla tacksägelse för Benjamin. Låt den bönen bli er vila. Sjukdomen fick inte sista ordet; kärleken fick det. Och den kärleken bär er nu, hela vägen hem till den dag då ni möts igen i ett ljus som aldrig slocknar. Amen.