I Faderns och Sonens och den helige Andes namn. Frid vare med er, och må Guds nåd vara er styrka i denna stund av gemenskap.
Herre, förbarma dig. Kristus, förbarma dig. Herre, förbarma dig.
Vi börjar ofta med en bild av att söka. Tänk er en man, Zacchaeus, som står vid vägkanten i Jeriko. Han är en man som har allt – rikedom, makt, ett hus som är hans borg – och ändå saknar han det enda som betyder något. Han är kortväxt, han kan inte se över folkmassans ryggar, och så fattar han ett beslut som verkar nästan absurt för en man i hans ställning: han springer. Han springer före, han klättrar upp i ett sykomorträd. Han gör sig till åtlöje, han smutsar ner sina dyrbara kläder, allt bara för att få en glimt av den där Jesus som alla talar om.
Det finns en otrolig ärlighet i det där klättrandet. Det är en bild av en människa som har insett att det han har byggt upp inte räcker. Benjamin Vo var en pojke som också förstod att livet handlar om att söka – inte efter rikedomar, utan efter mening, efter förbindelse, efter det som är sant. Ni minns honom inte som en pojke som satt still och nöjde sig. Ni minns honom som den där pojken som alltid var i rörelse, vars sinne var som en radar, alltid inställd på att förstå hur världen fungerar, hur moln-infrastrukturer byggs, hur ett flygplan lyfter. Han var en pojke som älskade att 'spotta' flygplan, att stå vid startbanan och se hur en 737:a lämnar marken. Han visste att det finns en horisont bortom det vi ser, och han ville dit.
I dagens första läsning hör vi Herren tala till kyrkan i Laodicea: 'Se, jag står vid dörren och klappar på. Om någon hör min röst och öppnar dörren, skall jag gå in till honom och hålla måltid med honom, och han med mig.' Det är inte en varning till dem som är långt borta, utan till dem som har blivit ljumma, till dem som har glömt att livet är en ständigt pågående inbjudan. Jesus står där. Han väntar. Han vill inte ha vår prestation; han vill ha vår närvaro.
Det har gått fem månader sedan den trettonde juni. Jag vet, kära Alan och Thao, att det finns dagar då dörren till ert hjärta känns tung att öppna. Jag vet att sorgen kan kännas som en mur, en barriär som gör att man inte orkar se framåt eller ens orkar tro att någon står på andra sidan och knackar. Men tänk på Ben. Tänk på den pojken som, helt utan att någon bad honom, erbjöd sin egen spargris för att hjälpa sin morbror William. Han krossade den aldrig, han tömde den aldrig, men erbjudandet fanns där. Det var en handling av en själ som redan var vid Guds bord, en själ som förstod att vi är här för att ge, inte för att hålla fast. Det var en ren, oegennyttig impuls hos en pojke som ville lägga allt han hade i andras händer för att lindra en annans smärta. Det är den sortens hjärta som Gud ser. Det är den sortens kärlek som inte försvinner när en kropp slutar andas.
Och här, i det här rummet, måste jag få tala rakt in i det som känns tyngst. Jag vet att nätterna är långa. Jag vet att det finns stunder då ni, Alan och Thao, undrar om ni missade något, om ni kunde ha gjort mer, om ni borde ha sett tecknen tidigare. Låt mig få säga er detta, så mjukt och så absolut fast det bara går: Ni har inte misslyckats. Gud anklagar er inte. Den sjukdom som Benjamin drabbades av var aldrig ett straff, och den var aldrig resultatet av någon mänsklig försummelse eller från något ni gjorde eller glömde göra. Ni var hans trygga hamn. Ni gav honom allt. Ni älskade honom med en kärlek som var hans största trygghet. Det finns inget att förebrå sig själv för. Ni har inte missat något. Sjukdomen var inte ett betyg på er omsorg; det var en smärtsam prövning som ingen mänsklig vaksamhet hade kunnat avvärja. Låt den stenen falla från era axlar nu. Ni är fria från den skulden. Gud ser er kärlek, och den är helig i hans ögon. Ni är inte ansvariga för det som var bortom mänsklig kontroll. Ni är ansvariga för den kärlek ni gav, och den kärleken var fullkomlig.
När Jesus ser upp i det där trädet i Jeriko, ser han inte en syndare. Han ser en människa som längtar. Han ser Zacchaeus, han ropar hans namn, och han säger: 'Idag måste jag få gästa ditt hus.' Det är en oväntad nåd. Jesus bjuder in sig själv. Han vill sitta vid ert bord, mitt i er sorg, mitt i den tystnad där Ben förr satt och lyssnade på sin pappas berättelser. Han vill inte att ni ska städa upp, han vill inte att ni ska dölja er smärta. Han vill komma in i det hus som känns tomt, och han vill fylla det med sin närvaro.
Ryan, min lille vän, jag vill tala direkt till dig. Du har förlorat din bror, din bästa vän. Det är en förlust som ingen borde behöva bära. Men jag vill att du ska veta att Ben hejar på dig. Han ser dig när du bygger, när du lär dig, när du drömmer om framtiden. Han finns med dig i varje steg. Du behöver inte bära sorgen ensam, och du behöver inte vara rädd för att vara glad. Ben ville att du skulle leva, att du skulle upptäcka världen, precis som ni gjorde tillsammans. Du är hans bror, för alltid. Det bandet är starkare än döden, och det bandet är en del av Guds egen kärlek till er båda. Du är den som bär vidare hans glädje, hans nyfikenhet, hans sätt att se på världen. Varje gång du skrattar, varje gång du upptäcker något nytt, så hedrar du honom.
Vi lever i en värld som ofta vill att vi ska vara 'rika och välmående' som folket i Laodicea, att vi ska visa upp en fasad av att allt är bra. Men evangeliet kallar oss till att vara ärliga. Det kallar oss att våga klättra upp i trädet, att våga vara sårbara, att våga säga: 'Herre, jag behöver dig.' Och när vi gör det, då händer det som hände Zacchaeus. Frälsningen kommer till hans hus. Inte som en belöning för att han är perfekt, utan som en gåva för att han är sedd. Benjamin är sedd av Gud. Han vilar i Guds famn, i den 'Banquet of Heaven', där inga tårar finns, där inga sjukhusväggar begränsar, där varje dröm han bar på får blomma ut i Guds fulla ljus. Han är inte långt borta. Han är i den kärlek ni känner för honom, i de minnen ni delar, i den tacksamhet som trots allt finns där för att ni fick vara hans föräldrar.
Kanske är det därför som hans kärlek fortfarande arbetar i världen. Kanske är det därför som minnet av honom, den där pojken som ville ge bort sin spargris, fortsätter att inspirera andra till tysta handlingar av barmhärtighet. Det är inte en slump. Det är så Guds rike växer – inte genom stora ord, utan genom att vi låter den kärlek vi har fått leva vidare. När vi ger vidare, när vi hjälper en annan, när vi visar godhet mot den som lider, då låter vi Benjamins liv bära frukt. Hans 'talent' har inte försvunnit; den har förökats genom alla de hjärtan han rört vid.
Jag vet att det finns nätter när ni, Alan och Thao, känner att ni inte orkar mer. Jag vet att sorgen kan kännas som en tung mantel. Men kom ihåg vad Jesus sa till de tjänare som var trogna: 'Bra, du gode och trogne tjänare... kom och dela din herres glädje.' Benjamin har gått före för att dela den glädjen. Han väntar på er. Han ser er kamp, och han ber för er. Han är inte långt borta. Han är i den kärlek ni känner för honom, i de minnen ni delar, i den tacksamhet som trots allt finns där för att ni fick vara hans föräldrar.
Det finns en bild jag vill att ni bär med er när ni går ut härifrån. Tänk på Ben, inte som han var när han var sjuk, utan som han är nu. Tänk på honom som den pojken som med ett busigt leende och en glimt i ögat pratade om 'con chim airlines'. Tänk på honom som den pojken som ville ge bort allt han ägde för att någon annan skulle få det bättre. Han är inte borta. Han har bara gått före till den plats där inga tårar finns, där inga sjukhusväggar begränsar, där varje dröm han bar på får blomma ut i Guds fulla ljus. Han är vid 'Banquet of Heaven', tillsammans med Saint Carlo Acutis, och de ber för er. De ber för att ni ska få finna vila.
När ni känner att orken tryter, när ni undrar varför, kom då ihåg att Gud inte är en domare som kräver mer än ni kan ge. Han är en Fader som redan håller om er. Han hör varje tår. Han är inte en domare som behöver övertalas; han är en Fader som redan håller om er. Han väntar på er i tystnaden. Han vill ge er sin frid, en frid som inte betyder att sorgen försvinner, men att den blir buren av någon som är större än sorgen själv.
Det finns så mycket kärlek kvar att ge. Det finns en värld som behöver den godhet som Benjamin visade oss. Kanske är det en liten sak, som att visa extra omtanke för någon som har det svårt, eller att stanna upp vid en fågel eller ett flygplan på himlen och bara viska ett tack. Det är så vi lever vidare för Ben. Det är så vi hedrar hans minne. Vi lever inte för att glömma, vi lever för att låta hans godhet flöda genom oss. Vi lever för att visa att kärleken är starkare än döden, att ljuset är starkare än mörkret, att hoppet är starkare än förtvivlan.
När ni går ut härifrån i dag, ta då med er detta: Ni är inte ensamma. Ni är älskade med en kärlek som aldrig sviker. Benjamin är hos Gud, och han väntar på er. Sjukdomen fick aldrig sista ordet; det fick kärleken. Och den kärleken bär er, dag för dag, steg för steg, hela vägen hem. Allt är väl, för Gud är trofast. Allt är kärlek, för det var så Ben levde. Må ni finna styrka i att veta att han vilar i frid, och att ni en dag ska få se det leendet igen, i ett ljus som aldrig slocknar. Amen.
For the intentions entrusted to Ben on our prayer wall:
På Frälsarens befallning och styrkta av den gudomliga undervisningen vågar vi säga:
Fader vår, som är i himmelen. Helgat varde ditt namn. Tillkomme ditt rike. Ske din vilja, såsom i himmelen så ock på jorden. Gif oss idag vårt dagliga bröd. Och förlåt oss våra skulder, såsom ock vi förlåta dem oss skyldiga äro. Och inled oss icke i frestelse. Utan fräls oss ifrån ondo. Amen.
Må Herren välsigna er och bevara er i sin frid. Gå i frid.
✝ May almighty God bless you: the Father, and the Son, and the Holy Spirit. Amen.