Tisdagen under den tjugoåttonde veckan under året

Vi känner alla till hur det är att komma in i ett hus och omedelbart känna stämningen. Man behöver inte säga ett ord; man känner i luften om det råder ordning eller kaos, om det finns en öppenhet eller om dörrarna är stängda. I dagens evangelium kliver Jesus in i ett sådant hus. Han blir inbjuden till en farisé, och så fort han sätter sig till bords uppstår en spänning. Det är en spänning som inte handlar om maten, utan om blicken. Farisén betraktar Jesus, men han ser honom inte. Han ser bara en avvikelse från en regel. Han ser att Jesus inte tvättar sig enligt föreskrifterna, och i det ögonblicket slutar farisén att se människan Jesus. Han ser bara en brist.

Det är så lätt att fastna i det yttre, eller hur? Vi bygger våra liv som om de vore koder eller strukturer som måste vara perfekta. Benjamin Vo, vår kära Ben, var en pojke som verkligen förstod strukturer. Han var en pojke med ett sinne för logik, någon som kunde fördjupa sig i molninfrastrukturer och AWS-miljöer med en skärpa som fick vuxna att häpna. Han älskade att bygga, att förstå hur saker hängde ihop, att se till att varje rad kod satt där den skulle. Det fanns en sådan skönhet i hans sätt att närma sig världen. Men ni som älskade honom, ni vet att det var något annat som gjorde Benjamin till den han var. Det var inte bara hans briljanta intellekt. Det var hans milda hjärta, det där leendet som alltid fanns där, och den där otroliga empatin som fick honom att vilja ge allt han ägde för att hjälpa någon annan.

Farisén i dagens evangelium är så upptagen med att putsa utsidan av koppen att han glömmer vad som finns inuti. Han missar den levande Gud som sitter mitt framför honom. Jesus säger till honom: ”Ni dårar! Har inte han som gjort utsidan också gjort insidan?” Det är en fråga som skär rakt igenom all vår ytlighet. Den påminner oss om att Gud inte är intresserad av vår fasad. Han är inte intresserad av hur väl vi lyckas hålla ihop en bild av ett perfekt liv när allt vi vill är att skrika av smärta. Han vill ha insidan. Han vill ha det som är trasigt, det som är trött, det som är sant.

Thao och Alan, jag vet att ni bär på en insida som känns som ett öppet sår. Det har gått fyra månader sedan Benjamin gick hem till Gud. Fyra månader av tystnad där hans röst borde ha hörts. Jag vet hur det är att vakna på morgonen och för en sekund tro att allt är som vanligt, för att sedan bli träffad av verkligheten som en våg. Många föräldrar i er situation bär på en tyst, malande skuld. Man tänker: ”Vad missade jag? Kunde jag ha gjort mer? Var det något i min vaksamhet som brast?” Låt mig säga er detta, så tydligt jag bara kan: Ni har inte misslyckats. Gud anklagar er inte, och ni måste sluta anklaga er själva. Sjukdomar som den Benjamin kämpade mot är inte ett resultat av en förälders val eller försummelser. De är en del av livets ofattbara smärta i en fallen värld, en smärta som ingen människa kan kontrollera. Ni gav honom ett liv fyllt av kärlek, resor, skratt och en trygghet som få barn får uppleva. Ni älskade honom perfekt, och den kärleken var inte förgäves. Den kärleken är det som bär honom nu.

Paulus skriver i dagens första läsning till galaterna: ”För friheten har Kristus gjort oss fria.” Det är en frihet som inte handlar om att vi aldrig mer ska drabbas av sorg, utan om att vi inte längre behöver vara slavar under rädslan eller skulden. När vi försöker leva som om vi kan kontrollera allt, blir vi som farisén – vi putsar utsidan och dör på insidan. Men när vi vågar erkänna vår svaghet, när vi vågar säga till Gud: ”Här är jag, jag orkar inte mer”, då bryter friheten in. Då börjar Gud att tvätta insidan av vår kopp.

Minns ni hur Benjamin var? Han var en pojke som inte var rädd för att vara öppen. Han älskade att berätta om sitt drömprojekt, ”con chim airlines”. Han skrattade när han pratade om det, och när hans pappa Alan berättade historier för honom, lyssnade han med en respekt som var så vacker att se. Han var en pojke som var äkta. Han behövde inte låtsas. När han erbjöd sin spargris för att hjälpa sin morbror, var det inte för att verka god. Det var för att han var god. Det var en impuls från en själ som var ren. Det är det som är ”insidan” som Jesus talar om. Det är den sortens kärlek som inte behöver bevisas, som bara finns där, som en källa.

Ryan, min lille vän, din bror Ben finns kvar i den källan. Han hejar på dig. Han vill att du ska fortsätta bygga dina drömmar, precis som han byggde sina. Han är inte borta; han har bara flyttat till en plats där han inte längre behöver kämpa med det som begränsar oss här. Han är i Guds närhet, och det är en plats där han äntligen får vara den han var skapad till att vara – fullt ut, utan hinder, utan smärta. När du känner dig ensam, kom ihåg att ni delar samma tro, samma hopp, och samma kärlek som döden inte kan röra.

Det finns en bild av Ben som jag tänker på: han sitter i en ljus röd t-shirt, med sitt korshalsband, helt avslappnad, med knäna uppdragna i stolen. Han ser så trygg ut. Det är så han är nu. Han vilar i Guds trygghet. Han är inte ett minne som bleknar; han är en verklighet som väntar.

Vad kan ni bära med er ut idag? Det behöver inte vara en stor teologisk sanning. Kanske är det bara detta: när ni känner tyngden av saknaden, stanna upp och tänk på att Gud inte ser på er med kritiska ögon. Han ser inte på er som farisén såg på Jesus. Han ser på er med en blick som säger: ”Jag vet hur ont det gör. Jag är här.”

Låt oss idag öva oss i att ge alms – inte bara i form av gåvor, utan i form av att ge våra egna hjärtan till Gud. När ni känner skuldens sting, säg: ”Herre, jag ger dig denna tanke. Den är inte min. Jag är din.” När ni känner sorgen, säg: ”Herre, jag ger dig denna tår. Den är din.” Det är så man rengör insidan av koppen. Man tömmer ut det som tynger och låter Guds nåd fylla tomrummet.

Benjamin Vo, vår älskade Ben, du lever vidare i den kärlek som du så generöst gav. Du lever vidare i varje handling av godhet som sker i ditt namn. Du är hos Gud, och därför är du aldrig långt borta. Må ni, Thao, Alan och Ryan, känna den friden idag. Må ni känna att ni är burna. Sjukdomen fick inte sista ordet. Kärleken fick det. Och den kärleken är evig. Amen.