Den helige aposteln Jakobs fest

Kära bröder och systrar i Kristus,

Dagens läsningar bjuder in oss att reflektera över sanningen om vår mänskliga natur och Guds överflödande nåd. I den första läsningen från Andra Korinthierbrevet hör vi Paulus säga: ”Vi bär denna skatt i lerkärl, för att den överväldigande kraften skall vara Guds och inte komma från oss.” Vilken kraftfull bild! Vi är lerkärl – sköra, bräckliga, men vi bär inom oss en oändlig skatt: Guds liv och kraft. Vi är ”plågade på alla sätt, men inte bundna; rådvilla, men inte förtvivlade; förföljda, men inte övergivna; nedslagna, men inte förgjorda.” Detta är löftet om att Guds kraft verkar i vår svaghet.

I evangeliet möter vi Zebedeus söners mor som kommer fram till Jesus med en begäran. Hon vill att hennes söner ska sitta på hedersplatserna i hans rike, en till höger och en till vänster. Jesus svarar med en fråga: ”Ni vet inte vad ni ber om. Kan ni dricka den bägare som jag skall dricka?” Och de svarar: ”Vi kan.” Jesus bekräftar att de visserligen kommer att dricka hans bägare, men att platserna i hans rike är för dem som Fadern har förberett dem för. Han lär dem sedan om sann storhet: ”Den som vill vara stor bland er skall vara er tjänare, och den som vill vara den förste bland er skall vara er slav.” Jesus kom inte för att bli tjänad, utan för att tjäna och ge sitt liv som lösen för många.

Denna kontrast mellan lerkärlet och den gudomliga skatten, mellan strävan efter makt och kallelsen till tjänst, är hjärtat i vår tro. Vi är kallade att leva i ödmjukhet, att erkänna vår egen bräcklighet, samtidigt som vi litar på Guds överflödande kraft som verkar i oss. Det är i tjänandet, i att ge oss själva, som vi verkligen finner livet.

Vi samlas idag, sex veckor efter att Benjamin Vo gick bort, och vi minns honom. Benjamins liv var en påminnelse om den skatt vi bär inom oss. Han var en pojke med ett sådant skarpt intellekt och en gränslös nyfikenhet, som dök in i komplexa ämnen med en mognad långt utöver sin ålder. Han var en som älskade att lära, att utforska, att förstå Guds skapelse. Men trots sin briljans var Ben också en mild själ, alltid med ett leende, djupt respektfull mot sina föräldrar och med en djup empati för andra. Denna mildhet, denna förmåga att tjäna andra genom sin närvaro och sin kärlek, var en spegling av den skatt han bar i sitt lerkärl.

Benjamins liv, även om det var kort, var fyllt av strävan att ge, att dela glädje och kunskap med sin familj. Han drack livets bägare, och nu tror vi att han vilar i Guds eviga rike, där all tjänst är fullkomnad och all kärlek är uppfylld. Han har lagt ner sitt liv för att tjäna, och han har nu fått sin belöning.

Till Benjamins föräldrar, Alan och Thao, till hans bror Ryan, och till alla hans mostrar, farbröder och nära och kära: er sorg är djup, och det är naturligt att känna sig nedslagen. Men kom ihåg Paulus ord: ”Vi är nedslagna, men inte förgjorda.” Guds kraft verkar i er svaghet, och han håller er. Han har inte övergivit er. Låt Benjamins minne, hans milda ande och hans glädje, vara en källa till styrka och en påminnelse om att Gud är med er.

Och till alla barn som lider, och till varje familj som bär ett tungt kors, oavsett var ni befinner er: ni är sedda, ni är älskade, och Gud håller er. Han bär er i era lerkärl och fyller er med sin överväldigande kraft. Må vi alla finna tröst i Guds löfte om att de som sår under tårar skall skörda med jubel, och att Benjamins liv nu är en del av Guds eviga glädje. Amen.