Lördagen under femtonde veckan på året

Kära bröder och systrar i Kristus,

Dagens evangelium från Matteus målar upp en stark bild. Fariséerna planerar att döda Jesus, men när han inser detta, drar han sig undan. Han flyr inte av rädsla, utan av vishet. Och när han drar sig undan, vad händer då? "Många människor följde honom, och han botade dem alla." Och han varnar dem att inte göra honom känd. Detta är en uppfyllelse av profeten Jesajas ord: "Se, min tjänare som jag har utvalt, min älskade i vilken jag har min glädje... Ett brutet rör skall han inte krossa, en glödande veke skall han inte släcka." Vilken kontrast mot den första läsningen från Mika, där vi hör om dem som planerar ondska på sina bäddar, som roffar åt sig fält och hus, och där Herren planerar olycka mot dem.

Jesus är annorlunda. Han är den som inte krossar ett brutet rör, den som inte släcker en glödande veke. Han är den som helar, som ger hopp, som förkunnar rättvisa med mildhet, inte med strid eller höga rop på gatorna. Han drar sig undan, inte för att undvika konfrontation, utan för att hans tid ännu inte är kommen, och för att han vill tjäna dem som behöver honom mest, de svaga, de sjuka, de som är marginaliserade.

Detta är en djupgående bild av Guds kärlek och barmhärtighet. Gud är inte den som gläds åt att krossa det som redan är bräckligt, inte den som släcker den sista gnistan av hopp. Nej, han är den som varsamt lyfter upp det brutna, den som blåser liv i det som håller på att slockna. Han är den som ser smärtan, som ser det som är skadat, och ger det nytt liv. Han är en hjälpare för de faderlösa, som vi hör i psalmen: "Du ser, för du ser elände och sorg, tar dem i dina händer. På dig förlitar sig den olycklige; de faderlösas hjälpare är du."

Vi samlas idag, fem veckor efter Benjamins bortgång, och vi bär fortfarande på en djup sorg. Vi minns Ben, en ung man vars liv, även om det var kort, var fyllt av en otrolig vänlighet och en mildhet som berörde alla runt omkring honom. Han var en pojke som alltid hade ett leende på läpparna, en strålande lycka som var smittsam. Tänk på hans milda ande, hur han mötte världen med ett öppet hjärta och en vänlighet som var så uppenbar. Den vänligheten var en spegling av Kristi eget ljus, en glimt av Guds mildhet i hans unga liv.

Till er, Alan och Thao, Benjamins föräldrar, och till hans bror Ryan, och till alla hans mostrar, farbröder och nära och kära: ni bär på en smärta som är svår att förstå. Men kom ihåg att Jesus inte krossar ett brutet rör. Han ser er smärta, han håller er i sin famn. Han är den som kommer att blåsa liv i er glödande veke, den som kommer att ge er styrka att bära er sorg med hopp. Benjamins vänliga själ är nu i Guds eviga famn, och hans minne är en källa till tröst och inspiration.

Och till alla barn som lider, och till varje familj som bär ett tungt kors, oavsett var ni befinner er: ni är sedda, ni är älskade, och Gud håller er. Låt oss finna styrka i Jesu mildhet, i hans löfte att han inte kommer att krossa det som redan är brutet, utan att han kommer att hela det med sin oändliga kärlek. Må vi alla finna hopp i hans namn, som Jesaja profeterade: "Och i hans namn skall hedningarna hoppas." Amen.