Minnesdag för de heliga Cornelius, påve, och Cyprianus, biskop, martyrer

Det finns en särskild sorts ärlighet i hur barn ser världen. Tänk på en lekplats eller ett torg, precis som Jesus beskriver i dagens evangelium. Barnen där ropar till varandra: 'Vi spelade flöjt för er, men ni dansade inte. Vi sjöng en klagosång, men ni grät inte.' Det är en bild av en mänsklig frustration som vi alla känner igen. Det är en bild av att försöka nå ut, att försöka dela sitt hjärta, men att mötas av en vägg av likgiltighet eller missförstånd. Jesus talar om en generation som inte kan ta till sig varken den stränga kallelsen till omvändelse eller den glada nyheten om Guds rike. De är som barn som leker, men som har glömt bort hur man leker på riktigt – hur man låter sig beröras, hur man låter sig dansa eller gråta.

Benjamin Vo var raka motsatsen till den där generationen som Jesus beskriver. Han var inte en pojke som stod vid sidan av och dömde, eller som vägrade att delta i livets dans. Han var en pojke som kastade sig in i livet med en nyfikenhet som var smittsam. Ni minns hur han var – hur han kunde sitta där, djupt försjunken i sin kodning, i sina drömmar om 'con chim airlines', och ändå alltid vara den som lyfte blicken för att se er, för att säga 'god morgon', för att lyssna på sin pappas berättelser som om de vore de viktigaste i världen. Han var en människa som tog livet på allvar, inte genom att stänga in sig, utan genom att öppna sig. Det är den sortens öppenhet som Paulus skriver om i dagens första läsning, den där 'ännu bättre vägen' som är kärleken.

Paulus säger: 'Om jag talar både människors och änglars språk men inte har kärlek, är jag bara en ljudande malm eller en klingande cymbal.' Det är en så stark bild. Vi kan bygga hur avancerade molninfrastrukturer som helst, vi kan koda de mest briljanta spelen, vi kan förstå universums logik – men utan kärlek är allt bara brus. Benjamin förstod detta på ett sätt som var djupt intuitivt. Han var inte bara en briljant matematiker; han var en pojke vars hjärta var kalibrerat för godhet. Minns ni hur han, när han var tolv år, ville ge bort hela sin spargris för att hjälpa sin morbror William? Han behövde inte göra det. Det fanns ingen press. Det var bara en impuls, ett överskott av kärlek som inte kunde hållas tillbaka. Det är den sortens kärlek som Paulus beskriver: 'Kärleken är tålmodig och god. Den är inte stridslysten, den skryter inte, den gör ingenting ovärdigt.'

Jag vet att ni nu, tre månader efter att Benjamin gick hem till Gud, ofta känner er som om ni befinner er i en tystnad som inte har något namn. Det är en tystnad där ekot av hans röst, hans skratt och hans närvaro borde finnas. Det är lätt att i den tystnaden börja fråga sig själv: 'Vad kunde jag ha gjort? Var det något jag missade? Kunde jag ha varit mer vaksam?' Jag vill säga er, Thao och Alan, med all den kärlek och auktoritet jag har som präst: Släpp den tanken. Sjukdom, de krafter som tog Benjamin ifrån er, är aldrig ett straff. Det är aldrig ett resultat av att ni var föräldrar som inte gjorde sitt jobb. Ni gav honom allt. Ni älskade honom med en kärlek som var total, närvarande och oändligt öm. Gud anklagar er inte, och ni måste sluta anklaga er själva. Låt den stenen falla. Ni är fria. Ni är så oändligt älskade av Gud, precis som ni är, med er sorg och med er längtan.

Benjamin visste att han var älskad. Han visste det genom er blick, genom era kramar, genom hur ni reste världen runt tillsammans – från Rom till Tokyo, från Lourdes till Beijing. Han levde i en kärlek som var hans trygga hamn. Och den kärleken dör inte. Paulus skriver: 'Kärleken upphör aldrig.' Det är inte bara vackra ord för en begravning; det är en sanning om universums innersta väsen. Benjamin är nu där 'kärleken aldrig upphör'. Han är vid den bankett som Jesus har dukat, där han inte längre behöver kämpa, där han inte längre behöver oroa sig för sin familj, för han ser er nu med Guds egna ögon. Han ser er längtan, han ser er smärta, och han hejar på er. Han är er son, och han är er bro på vägen mot himlen.

Ryan, min lille vän, du bär på din brors arv på ett sätt som ingen annan kan. Du vet hur det var att sitta i baksätet på bilen, att skratta åt pappa, att drömma om framtiden. Det är en skatt som ingen kan ta ifrån dig. Din bror Ben är inte borta. Han är en del av den du håller på att bli. När du känner dig ensam, när du saknar honom, stanna upp och tänk på att han är med dig i varje steg du tar. Han hejar på dig från himlen, precis som han alltid gjorde på badmintonplanen. Han vill att du ska leva, att du ska skratta, att du ska utforska världen. Han är din bror, och det bandet är evigt.

Vi lever ofta våra liv som om vi ser i en spegel, som Paulus säger, 'dunkelt'. Vi ser bara en del av bilden. Vi ser sorgen, vi ser tomrummet, vi ser det som inte blev. Men en dag ska vi se 'ansikte mot ansikte'. En dag ska vi förstå varför vissa blommor plockas så tidigt, varför vissa liv blir så korta men ändå så fulla av mening. Benjamin levde ett liv som, trots sin längd, var komplett. Han var en pojke som gav, som älskade, som visade oss vad det innebär att vara människa. Hans minne lever vidare i varje handling av godhet som görs i hans namn. Den där brunnen i Vietnam, det där rena vattnet som nu strömmar till dem som törstar – det är Benjamins kärlek som fortsätter att flöda. Det är som om han fortfarande säger: 'Här är jag, jag vill hjälpa, jag vill ge.'

Jesus säger i evangeliet: 'Visheten har fått rätt genom alla sina barn.' Benjamin var ett av dessa barn. Han visade en vishet som översteg hans femton år. Han visade att det viktigaste i livet inte är hur länge vi lever, utan hur vi älskar. Han visade att 'att försöka är allt som betyder något'. Det är en läxa vi alla behöver lära oss. Att våga försöka igen, trots sorgen. Att våga leva, trots att hjärtat är krossat. Att våga tro, trots att mörkret ibland känns så tätt.

När ni går ut genom dörren idag, bär med er den här tanken: Benjamin är inte borta. Han är hos Gud, och han är hos er. Han är i det ljus som ni ser i solnedgången, han är i den vind som drar genom träden, han är i den tysta bönen i ert hjärta. Han är fri, han är helad, och han väntar på er. Och fram till den dagen ska ni leva för honom, med honom, och genom honom. Ni ska leva med den kärlek som han visade er. Ni ska vara som han – generösa, nyfikna, kärleksfulla.

Vad kan ni ta med er ut idag? Gör en liten, enkel sak. När ni i dag ser en fågel på himlen, eller ett plan som stiger mot molnen, stanna upp i tre korta sekunder. Säg: 'Tack, Herre, för Benjamin. Tack för att han är hos dig.' Det är en liten bön, men den öppnar dörren till Guds frid. Den påminner er om att ni inte är ensamma, att ni är sedda och att ni är burna. Benjamin har landat. Han är hemma. Och en dag, när tiden är inne, ska ni få mötas igen i det ljus som aldrig slocknar. Må Guds frid, som övergår allt förstånd, bevara era hjärtan och era sinnen i Kristus Jesus. Amen.